det rostiga låset
är omöjligt att dyrka upp
en gammal sjöbod
gömmer det som varit
jag kikar mellan springorna i dörren,
genom fönstergluggen

men

erfarenheten säger mig
att boden har bestämt sig
tröttnat på allt spring
stängt världen ute
för att på egen hand
ta itu med alla plågsamma minnen

vill nog

bli lämnad i fred

trävirket är torrt och gammalt
torrsprickor och ålder
ger boden karaktär

den haltar lite åt öster
och tycks lättare än den varit
nästan svävande

när jag vandrar mot skymningen
smälter boden ihop med landskapet
blir del av något större
kan inte skiljas
från
horisonten