Oåterkalleligt är livet även om man aldrig beträder scenen
utan endast huttrar i kulisserna.
Och även där bakom ridån, i tyst vaksamhet mot stjärnorna tycks minuterna klinga,
ebba ut av trots mot det oändliga.

Oförstående kikar vi upp mot estradpoeten
som kämpar, håller ut i sorgsenheten.
Och när vi hittar medvetenheten
om att tillvaron inte är beständig
för alltid oåterkalleligt föränderlig
så förstår man att man alltid kommer befinna sig i

ensamheten.