det faller en skugga
ut över furugolvets ögon




handtaget
lossnade
ur årtullarna


ringarna förenades i vattenfallets frisläppta


stiger
vattenmoln




körsbärsträdets kvistar
andas eldrubiner



i den upp och nedvända
ekan

lever en kvinna
glömd av det siktade mjölet


ur kolglöd
frigörs tolv korpar





hennes stämma
är sorgens smärta

sången är
klagan

ur det rivna hjärtat


den sista gnistan
ser hon tafatt
pulsera
i hennes händer


armarna har hon skurit
till lindring av smärtan


hennes stämma
är sorgens stämma





dig var ej dagen kommen
dig var ej natten kommen


det tidlösta
leder vägen

källan tonar
i ditt hjärta




ur molnstäderna
ljuda hammarslagen


smideseldar brinner


bergens röda


de smider
silversmyckets skära


locket till skrinet är öppnat

hon
dansar i diamanttrådsskrud





träden
dansar i nattsolen


silverskivan
snurrar i hennes hand


han skär gräset
med rena snitt


gräset klagar ej
skäran klagar ej

väven väves


i nattsolen dansar träden