där hon sitter i strandlinjens vagga
sjön
havet är spegelblankt


en utbredd glasskiva
med kristallsvanar
stilla




speldosan ur stäppernas
samovarer
gläder


brunnens vev




den nedgående solen
tonar eldcinnober in
i svanarnas fasetter



i den stunden orkar hennes ögon brinna
ur tonandecinnober

hon vet ej längre vari andningen hennes upphör
vet ej längre vari bröstet sakta slutar hävas




revorna
i molnåkrar


väver ljungs humlesånger
nektar doftar
in över
hedens
klippor




havet breder ut händer
över markerna




där kvinnan sitter med flätade fingrar

målar med ögonpenslar


mötet
ur

urs är


i ögonen bär hon en krans
av

åkervinda




hon viskarmumlar

tyst
tyst min stämma
tyst