vid husvisningen
kände sig grannhusen
undanskuffade
som när polisen spärrar av
en mordplats
dit inga utomstående välkomnas

trots grannhusens klagan
och tal om att de var tvillingar
identiska
byggda samtidigt
men med något mer
ovårdat yttre
och välanvänt inre

det var ingen
som fäste någon uppmärksamhet
vid protesterna
tvingade bara husen
att väja undan
gömma sig bland buskar och trädkronor

allt för att se människor
springa under avspärrningarna

för att

rota i husets innanmäte
ställa diagnos och värdera
döma
utan att först tala med huset
eller dess anhöriga

bara gräva i alla husets minnen och skavanker
leta fel
och bedöma
som man bedömer ett lamm som ska slaktas
utan att fråga efter lammets
medgivande

en våldtäkt
där mäklaren gnider
sina giriga mäklarhänder

ingen intresserar sig för husets
berättelse
eller vad huset önskar och vill
ingen ser kåkens
innersta önskan

ingen utom lilla Samir
som med ett barns empati
och klokskap
förstår att vissa hus
vill bli lämnade ifred
med sitt grannskap
och framförallt
med sig själva
och sin ensamhet