med vidspärrade ögon följer barnet
svärdsdansens röda klingor

en besökare kom såg en rädsla
i en barnblick
barnet omfamnade sina knän
vaggade luft

skrämd av
slag

besökaren lyssnade
till eldens sprakande
kom kvist kom gren kom tröstestämma
av en grens tillåtelsegåva
täljde han
rädsloflöjten
sträcker den till barnet

blås andas barnet mitt
tonerna blåser bort
fasansskräcken



månskära
månskål

hon häller vatten ur källgåva
i lotusskålens ansikte
kan du sia är siandet en konst
så är fantasin
dess skapande i det öppna hjärtat
vacker är hon ren klar
och varför skall du sia
vägarna är lagda blodådror
i markernas böljande veck

sanden ligger i veck

en skir vind andas lätt in
sanden vandrar
så vandrar liv

kvedosånger
kvidandesånger
lindar sorgflor runt stigarnas dikesrenar
fyllda är dessa med ängsblomster
ur vinteridens vintervindars vaggande kristallfamn

kvedosånger
kvidandesånger
sorgesånger
vaggar de svärtade vattnens bykeskärl
vari färgpigmenten brändes fast
i bottnarnas järngrytor
av eldar för hettade till att höra
tärnornas höga himmelssånger
var kommer alla dessa obarmhärtiga slag ifrån

jag ber färger ur örtdofter till garnhärvor

garnet är betat av frihjordarna
de molnvita vilka rann safirvita nedför
sluttningarna medan herden
andades i flöjten

alltidgrönskande gräset skiftade ej toner
bar gröna mantlar
havsmantlar städse

härvor lyfts ur grytor med långa stavar
rykande dansar dofterna
i träden hänger de härvorna redda
vindar torkar
fäster

silverstickor klingar
höljen lägges i asken
i skrinet

han täljde i olivlundens
stilla
ton


stegen hans övades
i lä
av bergets tecken

målade ur
handavtrycks
bejakelse

han tämjde stegen sina
in i dunens mjuka

tystnad


han störde aldrig
hennes andning

kittlade hennes hud
in i leendeljus

hon andades ut
vildblomstrens

rosengång


pilarna ur ålder
bugar mjuka balansgångar
över bäcken
bäcken med lugngröna
stenar
med bron
vilken viskar svar i vindstilla
synes vitsolen
breda ut mantelvingar
måsar målar klippor
i djuphavsgröna nyanser

sakta öppnas skimmerblå ögonfält
i det vitkjolar dansar med solen



i eken
den storavida
med kronan vilken sträckes
in i aftonmolnsrosor
andas
lindar
hon med silvervingar
toner

en vindpust
spräcker asfaltens hårda
drakormen ringlar snabbt undan

varnar
varnar

asfalten är en svart reva


en vindpust
fäller henne ur trädet

eken suckar
kupar armar

hon faller genom revan
går i

tusen
bitar

faller in i
revet