I mitt liv
är säkerhetslinor
och försiktighet
strängt förbjudet
går allt åt helvete
så gör det
men det är ingen
tro
snarare
ett konstaterande.

Jag lever
här och nu
utan skam
utan skuld
och tänker
fortsätta
låta livets härliga
flöde
ta mig dit
det vill
för jag har helt slutat
tro
på storslagna
förändringar
skapade genom
vackra
handlingar.

Lusten att leva
är min enda
ledsagare
för det är
ur just lusten
liksom sanningars
ögonblick
mitt livsflöde
skapas
frodas
och slår rot.

Så varför
ska jag då tro
på något
så länge jag
håller mig

vid liv?