så är
dagen kommen
ur nattens öga

är nattens alla
ord lagda i gryningsdaggens
knoppöppnan

jag väntar dig


in under hasselns krona





hon drömde
hans ögon


ur vindens seende
ådring

hon löste upp sitt
ytterligare vara

hällde ut sanden
den vita i en vingrörelse


närmre havets puls
däri hans fotspår ännu lever
inväntade

han dyker in i havet
havet omhöljer hans vara


havet sköljer upp hans stigar


han lägger sig i sanden
följer molnvingars fläktande stämma

hon viskar
de ord

hon aldrig öppnat





ack
om detta löv
så klart föll in i min hand

ur det träd
jag kom


om vinden tonade
lövets vägar

kanske dessa två halvor
förenas

ack om detta löv
föll från mina läppar