vid änden av lärkans ton
sitter nunnan och avgrunden filosoferande
över plankan, döden och drömmarna
när det orange passerar
det är storheten över tiden som öppnar orden
ritar sandmönster mellan tå och fingrar
tänk att vara människa skrockar de båda
viker en crèpe med choklad och skålar så det klingar
när allting nu är allting
och värmen doftar vitlök och skratt