Du tittade på mig,
sedan ner och sa,
”Du och jag, we’re meant to be.”
Och jag skrattade till,
för allt var så självklart,
dina ord var bara våra tankar
som kom ut i luften.
De yrde runt, stannade kvar
och jag var så glad.
Men meningar lätta som molntussar
kan bli tunga regnmoln av ångest.
I stormar vet man inte längre vad som betyder något
när det regnar så länge.
Jag vet inte,
på något sätt tappade vi bort våra paraplyer,
dränkta i regn sökte vi skydd i varsin sida av staden.
Och nu när allt har torkat
känns det inte så lockande att ge sig ut igen.
Att blöta ner sig för att nå fram.
Så vi stannar där vi är och telepatin är död.
Inga tankar kan sammanflätas mer.
”Du och jag, we’re meant to be.”
skriver jag på vår gravsten. Det är över nu.