Har jag yttrat hur du framstår för mig?
Hur du alltid får mig fast med en blick,
saknaden av tid som vi aldrig fick,
och känslan av kaos när jag ser dig?

Ditt vackra ansikte gör mig mållös,
och framkallar samtidigt stor ångest.
Ditt leende torterar mig som mest,
och söndrar mig och lämnar mig hjälplös.

I dina ögon kan jag se ditt liv,
men jag ser inte mig själv någonstans.
Kanske en möjlighet som aldrig fanns
med varken hopp eller alternativ.

Och jag önskar av hela mitt inre,
men jag kan inte älska dig mindre.