Med knäna mot det kalla toalettgolvet och fingrarna långt nedkörda i halsen grät jag bort mascaran från mina ögon. Jag hatade det jag hade i mig. Det som jag stoppat i mig för att döva min ångest. Min jävla ångest över allt. Att finnas till. Att vara ful, otillräcklig, värdelös i mina egna ögon. Min jävla ångest över att ha ätit för mycket, och sedan dödat den ångesten med att äta lite till. Man får alltid i sig en liten bit till. En godis till. En chokladbit. Snabbt trycker man i sig den sista biten. Känner inte ens hur det smakar, känner bara tillfredsställelsen och den snabba lyckan. Yrseln som slår till när man mår bra. Och sedan smällen. Den kommer antingen snabbt eller en stund efter. Men den kommer. Kryper sig på likt cancer i någons magsäck. Letar sig upp i hjärnan och slår rot. Då måste man göra sig av med det där som gör så ont långt där inne. Därför satt jag där nu- på toagolvet, med fingrarna långt nedkörda i halsen. Spydde ur mig min ångest. Grät. Torkade tårarna. Såg mig sedan i spegeln och log åt att jag hade fått ur mig det onda. Tvättade händerna, borstade tänderna och planerade redan nästa godisbit jag skulle stoppa i mig.