För varje stavelse jag tog in från Romeo
Förstod jag allt mindre av kärleken.
Shakespeares ord, tunna som Bibelblad.
Och så lättantändligt.
Det skär som diamanter mot min handflata
Och det slår som hammarslag mot tinningen.
Av respekt för konsten
Knyter jag ett tunt band
För att du ska se
Att jag fortfarande finns kvar
När du kommer gående borta vid krönet.
Isen är tunn och vägen är lång
Men du, jag skulle vandra den för dig varje gång.
Så långt förstår jag
Och är med på banan.
Det kanske räcker i slutändan.