ur land
ur hav
stiger skogar



över land över hav
när natten släpper ut sitt långa
gryningshår


breder han ut händerna sina
mjuka över hennes drömmande hud



väver
i trädramen
skälen till morgonstrimmans
fjäderskrift





kysser hennes händer
vakna

viskar i hennes öra
kärlekens ord





han skriver svaren
i hennes hjärtblad

ända tills
hon hör


det är i den stunden
ögonslöjan brister




morgonvinden
rör vid mannens drömöga
han breder ut vingar
svävar djupt in i drömska skogar
cirklar klarnar mossans
gryende pärlor
ur kristallhängen




han flätar

av silvertrådar
givna av hon


en gunga till kvinnan
han ser i kärlek


vaggar henne i silverdröm
in i sina solhänder


i det molnen drages samman

väcker han henne
med sin kyss




hon
har lagt sig stilla nu
i insikten av klösande vridna stigar


reser ej mer
reser med sitt hjärta
i insikten av det vilket är sker
löser de
vridna stigarnas
rebusar

över hav
landar


kyssen