knippe
så
skriver vi i sanden
vi smeker
mjukt ut vågorna
sanden är
en skiva
ett ark
hör du vinden susa
begynnande vid det första bladet i det sista
ty är det ett första är det ett sista
är det ett sista är det ett första
åkallar du
en
värld
är världen uppdelad
genom din åkallan
åkallar du ett första
åkallar du ett sista
vinden
avkläder
kvisten bladen
lägger denna kvist i din hand
från var
vem
förde kvisten till dig
i din nakna hand
ett knippe ljus
ur klippornas mjukputsade stigar
hur kan ett liv
finnas
utan att finnas
är valet
det egna
kan
ske
stiger valens sång
upp
från djupen
bär en kvinnas tårton
jag finns ej
valet är ej mitt
och trädet
drager sakta upp
fötterna ur jordtofflors sömmar
ur moln stiger solmantel
det djupgröna gräset skimrar guldande
handgropen
efter en vila andas djup
så
skriver vi
i sanden
sanden rörs av vinden
morgonfjäder vaknar sakteliga
den vita örnen
rör vid solglöd
sanden den pyr
i åminnelse av
vandrarens
nattdröms indigo
han sörjer den han ej förmådde se
lindarna är väktare
ögon följer
grusbäckens
knastrandeströmmar
en stubbe bär grönskimmerhår
med vita pärlor
en hand
rör vid portens handtag av järn
klockan
smidd av bergsfolken
kläppen
formad av malm
ljuder i det ankommande
bedjer inträde
lindarna susar mäktigt
varvid porten glider upp
utan ljud
i tystsus
utan motstånd i bejakelse
till lindarnas syn
ett av trädens hjärtan höres brista
i portåderns genomborrade
korallreven
lyfter
ansiktet
din hand älskade
kupas runt mitt hjärta
du
sejdar
hopp
hoppet jag tog
i det jag kastade mig ut
in i intet
valven är höjda
svarsbroar
siarbroar
bäcken
ur månsilverdalen
lystrar pärlglöd
ett stift skänkes
ur månmoders hand
skriver i vax
en kompassnål
ur rosentempel given
det rosentempel
vari rosorna bär silverblad
vari träden vilka omfamnar synen
bär blad av guld
av silver
stiftet är i din fingervagga
en låga tändas i en eldskål
än
då
ett knippe ljus
ur klippornas mjukputsade stigar
hur kan ett liv finnas
utan att finnas