Vågorna är för stora
ändå vågar hon stå där
Kraftiga strömmar ömmar
mot en kropp som står
med ryggen rak
och, skakar
av sig all smärta
som ett hjärta kan hålla
Den tillhör inte henne, längre
Solen strålar
men tiden målar, svart
Ändå reflekterar hon allt
Saltvattnet glittrar kallt
och vittnen bevittnar
en orättvisa mot de envisa
Vågorna sjunger en vaggvisa
som bara hon hör
och dör ut i en spegelblank yta
där syns en själ


(farväl)