solen glöder
inom moln


kopparklanger



i fjärilssnäckan
sitter hon


målar dalen
hav
trädens bäddar


sjön i västanom


allt
i tonande sepia




ringarna synes sväva
i dimmans infallande


stigande



vari


skymda ögon
dolda bak ståljalusier


ett hjärtas djup höres svälta

skymögon
bevakar
livens rörelser

kan ej höra




klipporna i havet
gråter istårar
röda ur smärta


kristallbergen
är brutna


förenas i styrkan av toner
med havet


sälar bär bergens bud
till de vilka vakar i havet





floden stiger i cirklar
sveper upp grundens mening


vrålar
bygg ej vid samma mynningspipa





han rörde aldrig
vid månskäran i hennes hjärta
tonen uteblev





en kvinnas händer blöder

av



händer doppade
i bykgryta


nariga i vinterkvidande
stenblad


rötterna
sargade

av lut




hälldes i strupens
stigande
hopp

tonerna slocknade
av

urvridande
hand




regnfolken samlas runt lägereldar
i ravinen däri klippor mötas
shamanen lägger huvudet bakåt
ur sånger stiger helandeorden
läker hennes sargade bröst

berget det höga viker upp mantlar
ur berg växer trädet
med vit stam
med eldblad




ändå
brinner
skottet
av