som trädan i skyttegravens mörker
som samlingen av ansikten aldrig uttalade
som silverskogarnas klämtande
som det långsamma snurrandet av hattar
så vilar dagen i den skymning
som färgas av det analkande regnet

i detta faller människan
genom dessa böjda vägars mjukhet
och som en linje över i horisonten
tecknas drömmarna där de ligger i sin ro

glöm allt som blivit sagt
och forma nya mönster
med fingrars glädje
för det finns dans
och det finns regnbågar
och det finns skratt
som formas
av ordens egen upproriska karaktär