Det är ingen synd, sa min erövrare,
det är tvärtom.
Alltid samma sak,
lägg två fingrar över min handled.

Så här kan du skriva, sa han:
Jag skyggar lite
när du öppnar upp universum
min päls står på ända
inför tidens kyla.


Eller, sa jag,
kan jag skriva något annat:

När jag var barn
brukade jag skrika som en fågel
lika högt och ljust
som sommarnätterna.

Sen kom jag från himlen hit
den hänger så lågt över landet
och vinden blåser och blåser
rakt från nordpolen
och ljuset faller och faller
genom molnen
som vältrar sig över
bergen som har gråtit
djupa fåror i sina kinder
pudrat näsan med snö.

En gång seglade någon
in i de här dimmiga vikarna
och fann dem orörda.
Min kropp kommer alltid
vara befolkad av spöken
men vi låter den upptäckas igen och igen
andarna och jag.


Där hemma
står ett ihåligt träd
på gränsen mellan våra trädgårdar
och där har jag gömt mitt hjärta.
Jag har färdats över vidderna utan det
länge nu.

Jag har låtit min erövrare
placera sin flagga djupt i min bröstkorg istället.
Jag har låtit honom plantera en stjärnhimmel där
och döpa mina stjärnbilder.
Jag har låtit natten rinna in mellan dem.

Någonstans ifrån faller
kometerna igenom den
och jag står i mörkret
med svedda hårtestar
där deras händer for förbi,
med svedda fingertoppar
efter mina försök att fånga dem.

Någonstans i närheten
förbereder vulkanerna
sina utbrott.
Marken glider isär
pressas ihop
ibland öppnar sig jorden
och visar sitt eldröda hjärta.


Jag blöter fingrarna
i varje bäck jag passerar
handen mot ena kinden
sedan andra
två fingrar över pannan.
Jag vet inte vad de tecknen betyder.
Ner i dalen,
upp på sluttningen.

Varje levande varelse
är sitt eget universum
och i det här
lever bergen.

Så han uppkallade mina kotor efter stenar
och min ryggrad är en bergskedja.
Från den högsta toppen
ser man ända till havet.
Jag antar att han väntar på mig där i snön.
Det här är heligt, säger han
och exploderar hela klippan under sig.
Han tassar alltid över
den sortens marker.


Jorden älskar det här landet
med ett skrik
fyller den himlen med aska.
Släpp dina kartor.
Bränn dina flaggor.
Ge dig ut i vildmarken.

Bäckarna rinner röda genom gräset
doppa fingrarna där
lägg dem mot min handled
stilla blodet och
benen som vinden fått att skallra.

Jag ska färdas genom solbelysta landskap
med era händer i mina
små, bleka, fläckiga, breda
med smuts under naglarna.


Tillbaka under stjärnhimmeln
i hans sovrum
med sina mjuka tassar
har han lagt det här landet under sig.

Han sa: man kan inte känna det
med fingertopparna
men med läpparna mellan dina skulderblad
läser jag dina tankar.


Han har ett skepp
där mörkret runnit in
och han seglar över mina vatten
med viss slagsida
Jag har ett hus
som är fullt av hål
så det kan blåsa
rakt igenom det.
Men jag sätter mina segel snett
så jag kan färdas över honom
på samma sätt.


Inomhus är det varmt.
Mot kinden har jag
min erövrares hand.

När natten kommer med tystnaden
hör jag hur han
tassar och tassar
över mig
från andra sidan havet.