varför pinas jag så
sa han
frågade han
rakt ut

i tiderna som följde
undrade även jag

så kändes det som
att utan den pinan
som slök honom
så skulle han dö

att pinan var den
som höll honom vid liv

så småningom undrade sig
min undran ännu vidare fram
genom de skyhöga drivorna av det
som inte går att förstå

och hjärtat viskade att den pinan
är som att ömsa hud

att när livet lever vidare
och vi nödgas fortsätta
fast det vi var
inte mer finns kvar

så ömsar vi liv från det förra
till det ofrivilligt nya

den pinan
att ömsa av sig
det liv som var
och dana sig själv ny
i verkliga födslovärkar