Längs gatan gick en markerad cykelväg. En kraftig vit linje som separerade den från gatan med lastbilar och tutande bilister. När jag sneddade över den på min väg till den stora villan ringde en cykelklocka ilsket på mig bakom mig. Jag tittade snabbt bakåt och såg en cyklist i hög fart komma nerför backen. Med ett kast åt sidan undvek jag med nöd och näppe en kollision. Cyklisten visslade förbi min sida, samtidigt som denne kastade ett långfinger åt mig och fortsatte i full fart vidare.

Jag borstade av mig leran på skon som fastnat  när jag hoppade åt sidan. Mitt huvud var just nu så fullt av mina tankar att jag helt glömt bort att vara uppmärksam.

Jag fortsatte framåt vägen med större uppmärksamhet nu. Medan jag närmade mig huset med den lilla porten i trä så gick mina tankar bakåt. Jag tänkte på all de dagar för så många år sedan när jag var liten pojke. Många gånger hade jag sprungit in genom porten och knackat på den flagnande dörren. Och när dörren så småningom öppnades så kisade de mest stränga misstänksamma ögonen på mig genom runda glasögon. Och när hon såg vem det var så glimtade det till i de gamla grå ögonen. Men mun och ansikte förblev i övrigt oförändrat bistert med nerdragna mungiper. "Kom in" brukade hon säga, vända sig om och långsamt gå tillbaka med dörren halvt öppen. Jag brukade då gå in med min skolväska och dra igen dörren bakom mig.

I vardagsrummet brukade vi sätta oss vid det runda bordet, jag i ena soffan och hon i den andra. På bordet stod det alltid färdiguppdukat med en mjuk kaka och några finska pinnar. Mjölk i ett glas till mig och kokt vatten i en kastrull till henne. Hon hällde upp vattnet i en kopp och fyllde upp med mjölk. Silverte med mjölk kallade hon drycken. Av gammal vana, och en enorm omsorg om sina tarmar och mage, drack hon aldrig kaffe.

- "Hallååå!" Med ens så vaknade jag och tittade mig förvirrat kring.

- "Stannaa ..!", kom  det bakom ryggen på mig. Jag stannade och vände mig hastigt om. På andra sidan vägen stod en man i min egen ålder och höjde sin hand.  Jag tittade på honom med en hand som tafatt vinkade tillbaka till honom. Ingenting hos mannen verkade bekant.

Med en hastig blick åt varsitt håll hastade mannen över gatan. Över på min sida så log han brett och lyfte handen till ett handslag. Fortfarande utan någon igenkänning så tog jag hans hand och lät mins hand passivt följa med i hans handslag. När han så släppte handen lade han huvudet lätt på sned och tittade nyfiket på mig.

- "Hallå där, Hasse, känner du inte igen mig?" Jag dröjde någon sekund och rådbråkade mitt minne, men inget glimtade till. Till slut blev jag tvungen att svara honom. -"Nej, jag är ledsen, men det finns inget som klingar bekant hos dig." Fortfarande med ett brett leende  öppnade mannen sin mun och lät ett lätt skratt komma ut.

När han skrattat färdigt så rufsade han till sitt kortklippta prydliga hår i sidobena till  en rufsig, vild frisyr åt alla håll. -"Tänk dig håret i brunt utan allt det gråa". Då plötsligt klickade det till inuti mig och en låda som inte varit öppnad på många år kom fram. I den lådan började jag skymta olika  bilder och scener från min barndom.

-"Nämen, är det du Tobbe ..", började jag. -"Det var inte igår .. jag kunde knappt känna igen dig!". Och det var sant, mannen som stod framför mig var bara nätt och jämnt lik den korta, spinkiga killen från så länge sedan. Framför mig såg jag en liten korpulent medelålders man med glasögon utan bågar. Klädd i en grå kavaj, bruna byxor, brunrutig skjorta - och som ett försök att verka hipp - ett par dyra Converse på fötterna. Fullständigt fel i helheten i övrigt.

-"Nä du, det var det inte", svarade han. -"Och just här kunde jag inte tänkt att se dig igen. Om någonstans, så var det inte här i all fall." Han tystnade ett ögonblick, och lät blicken vandra mellan mig och huset bakom mig. Jag såg tydligt hur han tvekade att fortsätta. Jag blinkade ett par gånger och hoppades han hade bråttom iväg och inte hade tid att prata.

Innan Tobbe hann börja tala igen så ryckte jag hastigt fram armen och tittade på klockan. -"Nej vet du, det var synd att jag har litet bråttom, men jag ska med bussen till Borgsten". Jag räckte fram handen, tog hans hand och gav den en lätt tryckning. -"Vi får försöka träffas någon gång". Och med det så  svängde jag snabbt runt och började gå med snabba steg vidare längs gatan.

När jag kommit ett femtiotal meter så kastade jag en blick bakåt. Tobbe hade precis svängt om och var på väg över gatan. Jag kände en klump av lättnad släppa i mig över att jag kommit undan. Mina steg saktade ner till långsammare gång. En blick åt sidan och jag insåg att jag höll på att passera huset som var mitt mål. Jag saktade ner stegen och ställde mig precis bakom en buske som hängde ut på gatan. Jag sneglade bortåt gatan och såg Tobbe på väg åt motsatta hållet.

Jag vände mig om och tittade på huset på andra det vita staketet. Det var nästan precis så som jag mindes det. De vita knutarna var bara mer sjaskiga, och längs med grunden fanns några breda sprickor som var nya i den svarta kanten. I garaget bredvid fanns en något bedagad rostskadad Saab som med sina breda käftar fortfarande låtsades som en stor kaxig Svenssonbil. Jag mindes den blankpolerade glänsande Volvo som brukat stå i garaget när jag var liten. En bil som alltid gav intryck av att inget skulle kunna rubba dess plats på jorden.

Jag gick fram till hålet i staketet där hängslen till en sedan länge borta grind pekade mot mig. Med en sista dröjande tvekan i mina steg gick jag in på den grovt grusade gången som ledde fram till ytterdörren. I grusen fanns en hel del ogräs som fått växa fritt. Jag trampade fram på grusgången och kände hur varje steg gjorde avtryck längs gången. När jag kom fram till dörren så tittade jag till vänster genom fönstret bredvid. En gardin hängde och döljde det mesta, men jag anade att det bakom den tunna gardinen rörde sig något. Det var knappt märkbart, men en darrning i gardinen gjorde mig säker. Någon stod bakom gardinen.

Jag lyfte handen och tvekade en stund innan jag till slut lät knogen bestämt knacka på dörren. Jag väntade, men inget hände. Igen så knackade jag på dörren och den här gången gav jag en extra omgång knackningar. Efter en stund när jag nästan gett upp så hörde jag steg åtföljt av ett knarrande från insidan.

En vred drogs runt på insidan och så öppnades dörren sakta. Den stannade med en decimeters öppning och inget mer hände. Jag tvekade ett ögonblick, men så ljöd det från insidan -"Men så kom in då!, det är väl ingen mening att du står där och glor." Jag ryckte till och höll nästan på att vända om, rösten var alltför välbekant. Med ett bestämt tag så tog jag tag i dörrkarmen och svängde upp dörren.

Jag tog ett besträmt steg in över tröskeln och blev sedan stående. Såhär långt hade jag haft allt klart för mig. Jag skulle stå här och med rak rygg tydligt deklarera min avsikt. Men nu, nu var allt som bortblåst. Min tunga kändes med ens stor och tjock, halsen torr och det gick små pilar av smärta för varje andetag i svalget.

I skumrasket till vänster om dörren såg jag honom. Trots avsaknaden av ljus så var han tydlig. Ryggen var något mera böjd. Håret var gråare än jag mindes.

Med ostadig röst sade jag: "Hej, pappa - det var länge sedan sist!"