Jag försökte kolla dig i ögonen, men du kollade bort upprepade gånger.
Tillslut var jag tvungen att fråga dig vad som var fel,
men även då vägrade du att kolla mig i ögonen.
Ditt svar på min så dumma fråga var vad det alltid hade varit.
Du visste inte.
Med andra ord, så ljög du.
Igen.
Alltid dessa lögner, alltid dessa undanflykter.
Att aldrig kunna stanna på en plats,
utan att känna sig klaustrofobisk.
Instängd.
Jag ville hjälpa dig, men jag kunde inte.
Du ville ut, och jag visste inte var utgången var.
Det var vår personliga undergång,
förevigt fångade i en kärlek som vi skulle dö för att få behålla,
och som vi skulle dö för att slippa.