är så less på att ständigt behöva böja mig, vika mig och mina ideal efter andra människor
jag ber om ursäkt för att jag inte orkar, inte för att du har gjort rätt och jag fel,för att jag vill känna i ensamhet
sluta analysera mig
jag förstår att du vill mig väl, men jag är osäker på om han vill det
är less på att bli behandlad på nedlåtande sätt, och att mina "problem" (det kan ju inte kallas problem, nej, absolut inte) ska förminskas hela tiden
jag är människa, men tydligen inte i dina ögon, där är jag någon/något som inte egentligen har någon större betydelse