Det var en doft jag sökte. En doft jag älskade.
Fanns på de solvarma smultronen vid sidan om dammiga stigar. Fanns i sanden vid havet, rann genom mina fingrar och försvann.

Det var så självklart att den alltid skulle stanna kvar. Aldrig förvandlas, aldrig förändras. Nu är den borta. Hur kunde det ske? Hur kunde den skingras och förstenas? Som ett stycke ved förbränns av elden.

Kvar finns jag, ensam här, mitt livet.
Jag går på samma strand.
Letar, förtvivlat.
Jag går på samma dammiga stigar.
Där inga smultron växer mer.
Av doften finns bara minnen kvar.
Jag har börjat tvivla.
Fanns den alls?
En dröm?
Ett slut?