molnstäderna har öppnat portar vida
folken skördar frukter i korgar av vidje
händerna varsamma
ansikten skimrande
det regnar stjärndroppar
in i jordmånes bröstfickor

det ljuder en flöjt


därur
skogen


tonerna andas vemod
den över sig givna
andningen

det rullar en flöjt utför berget


marmorgolvets ådror kartor bär stigars skatter
minns händer handen vilken putsade stenar blanka
ådror viker varsamt ut väggar
blottar stenens hjärtord




de kupar sina händer
spända hudar
hennamålade mönster
målade med fingerblad
smaragdrosor
bildas i

allt
allt
är tyst

det vandrar snäckstenssamlare
i strandspann

vari snäckstenar sköljts upp
vid varje viskas frågan

är det
din vilja
ditt hjärtas klangton


dem vilka ej är redo andas havet in
de vilka är redo lägges i skålen
skålen med vidgade kanter
skålen med rena linjer

har du sett folken vilka planterar ris
de bär flätade hattar i konform vidgad
vänder du en av dessa huvudbonader
ser du formen av denna drejade skål

ser du så vackert de bjuder rykande te
så tunn i leran porslinet att
ljuset skimras i

däri lägges dessa stenar
vem vet kanske är det bönor
vad skall ske kvittrar en fågel

vad skall ske

varför är händerna spända
trumhudar
med vackra mönster
smaragdrosor
målade på

det
skall ske

allt är tyst

allt

är

tyst

nätta steg höres annalkas
likt regn varsamregn
det susar

det

skålen ställes vid ringen av
spända trumhudar
stenarna lyfter
virvlar far
runt
runt

rör vid hudar
trummor ljuder
den annalkandes rör sig med
stenarna

de är ett
är skapande tonrörelser

allt är i beundran
beundra det sköna
beundra det vackra

vem löper i skogen

vari darrar bladen
vari skälver markens bröst
varför viner pilar ur bågar
varför blixtrar svärd

vilka för denna strid

de vilka inringar frifolken
frifolken lyfter händer
böjs bugar
reser
sig

sitt hjärtas svar

svärden bärs av vindar
in i smedjor
pilar växer
in i träd

markens bröst
nynnar
så är

bladen de susar
så är

inringarna
släpper händernas oseende

ser skogens skönhet

beundra det sköna
beundra det vackra

så är
är så

vem
löper i skogen
säg är det vinden
vinden vilken slumrade
i bladkorgen i trädet

regndroppsträdets krona

är det vinden vilken leende i sömn följde
molnens lätta löparfötter

är det

den

vinden

ja
jag vaggade
slumrande i bladkorgen

nio spindlar höll vänligt
i trådarna
vaggade mig i ense
behaglighet


i det spindlarna såg mina drömkorn spira
i det spindlarna såg ljus sippra ut
genom mina fransar

slöto de mig i droppen
rann gjorde jag nedför stammen
följde var linje
stannade var och här
rann vidare
landade vid trädets rötter
fötter rötter

rullade väl ut mig
sträckte lång och väl ut mig

och visst är det jag vilken löper

löpte väl tafatt
lekte kull med skräddaren en stund

och sjön den skrattade så magen guppade
droppar steg upp till stranden
där barnen spelte kula med dem

solen sjönk in i havsblå
skrattet mojnade

jag och skräddaren satte oss på stenen
den med den vida handen mjuka
sporte väl stenen både
länge och väl

innan stenen förtalte strandens saga

vi hade ett gott samtalan
hela natten lång

i den första gryningsstrimman
gavs skräddaren gryningstrådar
sömmade duken
hon lade runt kullen
den med vita broderier
samt rosendoft

och skräddaren sömmade båd klänningsliv och väst
till brudparet vilka skred uppför dagens altargång
samt avgav löften att älska dagen båd i nöd och lust

och visst är det jag vilken löper
löparvind

marken är fylld med gyllenlöv
kronorna är gyllenröda löven

bladen virvlar
yr så lustigt med mina fötter

ljudlöst löper jag
träden ler skogen ler
vi sargar ej varandra och där

därunder dessa trenne bergsträd
flätar fingrar in i varandra
där stannar jag en stund

hämtar andan ur källans åder
vilandeglittrande
är den lagd
i stenskålen

där under bergsträdets valv

så löper jag till ängen däri vildblomstren vajar
vita dun lyfter blomdrömmar fyller luften
nu landar jag i beundran

beundra det sköna
beundra det vackra

mina syskon anländer
i möts upp i nattgrynings ädelsten
vi andas in allt det vi andats ut vi väver en väv

vem vet
kanske en flygande matta
till dig
du kära läsaröga

ser du rosenmolnsåder
strimman i gryningshimlars öppnade segel
tyllgardinens tunna skirnät fläktar lätt i brisens tassandesteg

ändå är det så att kunde jag skriva
tyngden i mitt bröst
vad skulle det hjälpa
varför skall jag

det vore att smutsa vackra ögon till döme
tyngden växer hur skall jag orka resa jag ser

falnade bokstäver ligger utspridda
vem binder dem samman
näri mina händer äro avskurna
stubbar utan
ovansidesskott

vissnade blad virvlar runt mina fötter
rötter reser vida helt utan ert varse
mina händer är avskurna

vindar kom vindar giv mig en stund vila

det knackar lätt på rutans skimmerblad
de lägger händer runt min panna
aftonregns ädelstenar
kristallrena
faller
mjuka
rör vid kinden

förenas med saltstänkta klippor
min fingrar söker fäste
anemoner
vita

färgas
röda

skallet skär genom berget
spräcker stenarnas ro
hon vilken vandrar stigen
hennes hjärta gav skall
innan det brast i
tiotusen
blodpioner

oblatselda brinner i hennes
lyftade händer
hon är en eldfågel vit
näri hon kastar sig utför stupet

vindarna skyndar till
bär hennes livslåga till flodbädden
där den oanade väntar till tröstansro
han öser hennes sargade hud
med kärlek

förtälj mig

jag maldes sakta sönder av kvarnstenarna
sitter i hjärtkammaren vaggar mig stilla

det vilket var jag
är icke jag det vilket icke är jag är jag

det malda släpptes in i floden
dropparna slöt ögon runt
vi genomskådade
spikarnas
huvuden
såg spetsar
uddar
slipas skarpa
tecknen framsteg

smärtan vilken jag levde i
lever i är var obeskrivbar
varje stund vaggar jag mig
beder om fridsstilla

vet
vad hjälper detta veta
är det ett spirande vetekorn

vet

att dessa toner skall klinga ut
jag har slutat fråga
när

det enda jag kan säga är
må det ske

när mig
när mig med ögonvyer

hon kallar in stenarna
stenarna vilka rullar från åsarna

asarna de böjda vilka andas in stigarna
de seende de ljushyllta
de vilka släpper korparna fria
de vilka släpper hökar falkar fria
de vilka släpper kondoren
örnen fria

fria flyga de

återvändandes andes andandes
allt det dessa mött samt icke mött
och stenarna bär buden

stenarna mal det osmälta till smält
puderdofter täcker markerna
pollen är detta
pollen vilka befruktar
de sargade
markerna

hon med de vida kjolarna
vilka nu doftar ljung

sträva äro stegen
smeker krattar
reder ut
sommardansens ysterblad

hon nynnar tyst inom sig
barnen mina lugnro stillro
kammen reder ut tovor
gråt ej barnen mina gråt ej

höstbären är komna
korgar flätas hinkar skramlar
bären frukterna av
sommarens dans
kjolar böljar
sträva äro stegen
tillsynes

andas in doften av ljungen
humlor mumlor honungslena

milda äro orden
smält sötman i dagar nio

och stigarna i skogen
flätade hon med varliga fingrar
neg djupt inför orden
dukade sjuhundra borden

i träden hängde hon eldlyktor
till att värma de vandrandes ögon

och jag kan höra
de regnen

regnen vilka sköljer solken ur fållar
det regn vilket framkallar
ansiktens renhet
osminkade
avklädda

hon kallar in stenarna manar in stenarna
sejdar manar ropar tyst in i vinden
stenar kommer från här från var
stenar skriftrullar lägger sig stilla
hon ser berget växa upp ur havet
hon vandrade över det vilket benämns hav
huru kan hon vandra över
jo havet har lagt sig stilla
brett ut händerna
spegelhänderna
varje spegel är gjord av sand
ökensanden brinner
så många korn så många droppar
havet är ett regnbågsprisma
i varje droppe höres toner
toner från här
från var
droppar smälter samman
säras
smälter samman
en andning
manetandning


böljande genomsiktlig skönhet
maneterna viskar
visst kan vi brännas
hur närmar du dig

positiv negativ
negativ positiv
joner
jo
ner

droppar sand
sanden kryper upp mellan hennes tår
eller kanske är det
hennes fötter vilka kurar sig samman i sanden
eller kanske är det
tårna vilka i en stund förenas med stranden
hon är ett susande träd

fåglar landar
för till henne toner
stigar

en man vilken sträcker ut händer
utan att lyfta dem
till kvinnofägringsblad
droppar
sand
sand
droppar

mannen har just mist en älskad kvinna
sin hustru
hon den vackra
med de levande orden
sångerna

fåglarna förtäljer vidare mannens saga

mannens
vilken älskar kvinnor
droppar sand
sand droppar

havet är en spegel
en silverspegel
månsilver
kvinnosilver

mannen stiger in i havet
kvinnor omsluter honom
havet är smekande händer

varje droppe viskar kom
kom du vackre
man

mannen lystrar
svarar

kvinnan sitter på klippan uppstigen
ser honom
ser
honom

vi har alla sidor
ändock är vi
helt utan sidor

sidor sköljer den mötande in
beroende av var denne står
vad denne ser

hav vackra hav
höj din andedräkt
låt din mantel skölja linjerna rena

hon ser mannens stigar skimra
sand
droppar
droppar
sand

mannen hör vattnet
ser stigande droppar gnistra
spåren
han känner dem

ur havet ser han en lotus stiga
sakta sluta bladen

så slutes ock vattnet
är en silverspegel
med ansikten
fyllda av regn


hon kallar in stenar från här från var
hon ser berget stiga upp ur havet
stiga upp växa ur havet

havet lägger blad till blad
stenblad skrifteblad

marken vibrerar steg ekar ur
de vilka såg det vilket var i är

berget är en jätte
jätten sträcker ut en hand
nedlägger sänker den till en man

hon med vandringsstigarna
vilka flätat markerna i oceaner av intighet

hon är leendeskimrande silvermåne
och stigarna i skogen flätade hon
med varliga fingrar
neg djupt inför orden
dukade sjuhundra borden
med sjuhundrasjuttiosju bär

mannen stiger i
jätten lyfter handen

det sitter en man i en jättes hand
blickar in i vida han ser det jätten är
han lyssnar till bergaorden

kvinnans stämma andas svag ur bergsåder

jag maldes sakta sönder av kvarnstenarna
sitter i hjärtkammaren vaggar mig
stilla det vilket var jag är icke jag
det vilket icke är jag är jag

det malda släpptes in i floden
dropparna slöt ögon runt
vi genomskådade
spikarnas
huvuden
såg spetsar
uddar
slipas skarpa
tecknen framsteg
smärtan vilken jag levde i
lever i är var obeskrivbar
varje stund vaggar jag mig
beder om fridsstilla
vet att dessa toner skall klinga ut
jag har slutat fråga

när

det enda jag kan säga är
må det ske

när mig
när mig med ögonvyer

hon kallar in stenarna

han öser hennes sargade hud
med kärlek

det är så starka strömvirvlar

i minnets labyrint
andas

sjuhundra vildhästar
skenar över min hud
stannar i vildblomstrens äng

stilla
allt är stilla

du kan höra en droppe falla

skuggorna långa
skuggorna är varpen
i stolens väv

strigelhjulen spänns jag skriker

skriker ej

tystnaden förblir
varpen varpan är i flis

ödehuset står i backen med snedvridna karmar
faller samman i dammolnsrosor
ej ett dammkorn finnes kvar

tramporna ljuder
kammen följer
skeden matar
solvögon gapar tomma

var är trådarna

spännaren är brusten
kanten är upphörd
trasmattan
faller

faller
i dräkter

död för klaring
klarning

dina kyssar
hagel
korn
så

så korn i vallmoåkerns blåklintskjolar
dina smekningar piskrapp
vilka slår ned
spirandekorn

är de vingar utan kroppar

och de vilka ropar in i vindarna
älskade
vilka ropar ut från
minareter
älska

är detta skeppsbrutna kippandes efter luft
rivna segel fransade med minnet av
segelmakarens visshet

hur segelmakerskan
trädde nålarna
huru ögonen
strålade
stjärnklara
är detta skepp vilka kastas
för att möta grund
är detta nät vilka
kastas ut
vilka
hivas
in

och de vilka skriar
älska
ropar älskar

är detta endast den tomma tomhetens
klaustrofobiska ord

svaret andas vindarna ty dessa har hört
dessa hör dessa rop så ofta
ser så ofta spräckta ögon
spräckta ögon
vilka nakna
rena mötte dessa rop

och de vilka svara är de dem vilka ropar


det vandrar en kvinna i vildblomsterängen
händerna är utbredda ögonen slutna
hon andas in blommornas toner
och blommorna andas in
henne

det står en kvinna på ett berg
ett berg hon vet

hon har vandrat bergstigen
så många gånger

hon kan vandra den med
förslutna ögon
förslutna läppar

ofta vandrar hon bergsstigen med en bindel för ögonen

hon minns huru de plägade leka blindbock
hur han snurrade henne yr
hur hennes händer nuddade
fingrar snuddade
hur hon
utforskade
hans
ansikte

så vackert
oh så ljuvligt

ofta vandrar hon stigen med bindel för ögonen

hon minns
fångsthålan
fukten
möglet
dropparnas ihåliga
säckvävsskruden
kärran med trähjul
kärran av spjut
stavar
groparna
varje grop i marken
hur de kapat hennes hår
hon minns de sista stegen
hur hon bugade
vinandet
hon minns
tomt

ofta vandrar hon bergsstigen med en bindel för ögonen

hon minns fångstgropen
en mans starka händer
vilka hörde henne falla
hennes svaga rop
hans händer
lyfte


ofta vandrar hon bergsstigen
med en bindel för
ögonen

ej för att hon icke bär vilja till seende

hon ser

hon bär denna bindel
ty genom bindeln andas hon
dofterna in i huden



rullgardin
jalusierna slår ned med ett hårdrassel

det står en kvinna på ett berg
ögonen är komna tomma

hopplösa

hon skådar in i oändligheten
eller var det är
vadi det är
hon ser

ser hon

smärtan virvlar

luckan är öppen
kolen glöder
ved kastas in
flammorna stiger
stiger
ångloken far
bergen skälver
skälver
loket skenar
far över kanten
svävar sakta utför stupet

smärtan virvlar genom henne
vindarna drar i klädnaden
smetar den tätt intill
kroppen
hennes

som vore vindarna skulptörer
vilka lägger lager till lager


är jag vacker i dina ögon
en kvinna vilken sköljer
ditt frusna in i värme


slagen virvlar genom henne
vindarna virvlar
regnen vaknar

forsar

hon minns
hur de steg ut ur grottan

dök in i vattenfallet
landade i sjön

hur de stod
i forsande vatten
pärlande i lyckoskratt

regnen vaknar
forsar

hon står i stormen
mitt i stormens
öga
en tavla
ringarna är många

vem ror i denna natt
vem håller årorna

pilarna viner
vem siktar vem kastar

hon står mitt i stormens öga
skruden sitter tätt sluten

hon minns hur de lindade henne
hur de sänkte henne ned
lade stenar
lade vildblomster
över


hon bär ett släp av regnvåta

regnfolken omfamnar kvinnan

och nu
näri människorna ej hör henne
ropar hon

hon tror ej längre att ropet skall landa

mysterier
mirakler

nedstigningar
gravläggningar
mörkläggningar
uppstigningar

mysterier
lever i varje cell i varje por
i din hud
knoppar
blad
mirakler
under
under din hud

så som ovan

ovan vid mysterier mirakler under

dessa är
livshymner

i natten kan du höra
en skälvande suck

förebådandes gryningens silverklocka
du kan höra de tysta vackra stegen
tvagade i månsilverfloden

kan du höra
gräset smekas av fötter
kan du höra den lätta andningen

se

ögonen vilka skälver bak
slutna
fjäderögonlock
näri dimman
gryningsdimman
skingras

kan du se

konturerna av en kvinna
hon släpper klädnaden
stiger i silversjöns klara
denna sjö vilken är tjärnen

däri

trädens ring
däri stenarnas lagda ring

du kan icke träda in i denna ring
annat än väktarnas bejakelse
ty naken är hon
denna kvinna
blottad

sargad ända
in i märgen

de har sagt det är nog nu

de sömmar
de reder ut
de borstar med mjuka
kolibrivingar

de lägger helandeblad
de vaggar
de sköljer
de tvinnar

är
in i
är

silversjön
är en lotusblomma
bladen är fyllda med sikt

genom siktliga

hon stiger
i silversjön
in i lotusen

bladen är kupade händer
månstrålehänder vilka sköljer hennes smärta

hon sjunker in i bilden
gives en stund
av vila

smärtskoven vrider henne

vilan är en
månstråle
sänd

i natten kan du höra
stämmorna

och de vilka
viskar
älskar

är det dessa
vilka följer viljan

och de vilka viskar
deras viskningar

är
höstens fallande blad

har du hört
bambuskogarnas lugn
hört de tusende smaragdtranorna
falla till marken
har du hört
höstens blad
falla

falla

är det dessa vilka viskar
älska
älskade
kom

ja

det är dessa vilka viskar
komna in i höstens mognad

djupen sköljer upp
innerliga
förinnerligas

doften given
av

gryning morgon
höjdpunkten är kommen
skymning
afton

så är det komna
innerligandning
förinnerligad

ja

det är dessa vilka viskar
det är detta du hör i natten

älska älskar
ur djupet av ett hjärta

ett hjärta förbundet med alltets sång

med oceanens
eviga
andning

hör du silverklockan
eller
de vilka skriar
ropar
älskar

kanske är de vingar utan fågeln
hur skall dessa vingar kunna flyga utan fågeln

och skottet brann av
det var ej en pil

oh du vackra pilträd
vissnar sakta

sjunker
in i jordens inre
stiger upp

lyft av sju strålande vattendrakar
isarna är smälta
glöden färgar
himlarnas
öppnade
tårar

skottet
stöptes i skålen av
de sju gångna planeternas stoff

hon

den vilken viskar
sjunker

sjunker

ett stjärnbloss
i natten

når önskebrunnens
kopparklanger
i femöringars
toner

ur grindens
blinkande
fläkt

av ingång samt utgång
utgång samt ingång

däri lyfter grinden sig av
järnens gångna
meteorjärn
skänker
kraft

i flodens strida
strömmar

hon stiger upp

minnen
från svunna tider
skingras
i glänsande
konfetti

stjärnor
ler

i det hon
ser tiden lösas

ser horisontens silverstrimma
böjas runt henne

hon
omfamnas
hel

i natten kan du höra
en skälvande suck
förebådandes gryningens silverklocka

du kan höra de
tysta vackra
stegen

vilka vandrar

bort

helt
utan
strid

må det ske

låt oss lyssna till babyloniernas
flodsaga




pilträd

vida tårhänge


vid sjön av de tolv bäckarna


vit
är din stam

i

bruddröm


kronan är
smyckad


med pärlregn ur hav


stigen

är


altargången


du

lyssnar

efter stegen


nu

släpper du


alla blad
in

i

sjöhänders tolv