i den vida
tysta skogen



andas
mjuka toner


stilla är dagens stövlar

avtagna

vilar i tröskelns händer


lyssnar till förstubrons
porlande
under vatten




hon planterade
ord


i jorden


spoven
vakade
med dessa


vakar


falken sköljer ögonskärpa


orden
spirar

i jordens mån


skalen spricker
i ordmån






jag ser in i dina skymningshänder
det är ej dina
ser det nalkas
stunden
av

detta borta är ej borta
detta borta är in

det svävar en falk så vacker
vandrad i marker av bönepärlor
nynnandes sejdandes manandes

de stannade
ofta vid templen


jag ser in i dina skymningshänder
hör silverklockor ljuda
spröda
starka

tonens urär

mossan är min frände
bäcken är min åder
ängen är min
andning


stenen inbäddad i trädhänders salar
är mitt vilorum
detta mitt
är ej
i ägo

stenen har bejakat min närvaro
har smekt min kind
har vaggat mig
i stunder
då

oro anbefallt mig

i de stunderna löpte jag in i vinden
inte kunde du ana vad det var jag gjorde
mot mig själv


vem kunde
vem kan
ana

det endast jag vet

och detta jag är icke jag
det är mitt hjärta
detta mitt är ej
i ägo

hjärtat är i det stora hjärtats andning
så visst kan den lyhörde veta

vad nyttjar detta veta till


falken svävar

bergen med den tunna andningen
med skirslöjor
med vimplar
med gnistrande
klarhet

är landningen
falken landar
ögonen
far

vida

lamor vandrar
vandra

är detta lamor i orange
är detta lamor
fyrbenta

är detta en lama
kan de ej gå
vem bär båren

ord kan vara så mycket
viskar såningsmannen
sveper ut med handen i en vid

cirkel
kornen far in i jordmån


sov
vila i edra sömnkokonger
spira i månjordens silverklara


falken lyssnar
hör

lyfter är en hök
höken svävar ur falken

ur duvan vilken bar rosenkvisten
vilken lindade myrtenkransen runt brudens panna



höken
svävar

in i skogarna
nedom ovanom
ovan nedanom



skogar är orörda
stammar är samlade


höken landar
i askens vida krona


sländan sjunger



det är gott att drömma
svaren in i molnklarnan


jag ser in i dina skymningshänder
det är ej dina
ser det nalkas
stunden
av

detta borta är ej borta
detta borta är in

det svävar en falk så vacker
vandrad i marker av bönepärlor
nynnandes sejdandes manandes

de stannade
ofta vid templen


jag ser in i dina skymningshänder
hör silverklockor ljuda
spröda
starka

tonens urär

mossan är min frände
bäcken är min åder
ängen är min
andning


stenen inbäddad i trädhänders salar
är mitt vilorum
detta mitt
är ej
i ägo

stenen har bejakat min närvaro




det dessa predikar idag
är morgondagens knoppar





upplevelsen
är en möjlighet till grund

det är att dyka djupt


det är att drunkna


för att se
se de klara bubblorna
stiga upp till ytan


uppleva
havets inre lugn

hur än stormarna ryter

på den så kallade utsidan


och säg mig
varför

ryter ni


skymningen träder in i ringen
med lov

jag ser lågor flämta
än är skymningen ej här


låt oss tända lyktorna i skogen
låt oss lyssna till drakarnas uråldersstämma


folken lyssnar
in

in

bejakar

det dessa vet


stjärnor
bär
han
bär hon


till varandra


andas edra toner
ur tonens

är



en blick


en hand


en rörelse


havet
suddar ut


sköljer
in


snäckornas



meningssång




hon planterade
ord


i jorden


spoven
vakade
med dessa


vakar


falken sköljde ögonskärpa


orden
spirar

i jordens mån


skalen spricker
i ordmån






hon bär
rosenblad


i näbben


till
den sårade

vingens brutna stolthet


hon doftar


meningen
av


sagda


in i fältens höstbidan

sonater
sjunker in


djupt


i midvinternatten
skall dessa


rosor
blomma vita