silverkalla
i vinden


vaggar jordens mognad


silverkälla
lyfter

tonernas härkomst

in i
blå







ja







bladen

har lärt sig flyga nu

lämnar boet


släpper
trädet


bäddar rötterna väl







hon breder ut sig i mossan
med utslagna skrifter
orden sjunker
in

hon skådar
trädens
färder



en stjärna

i mossans mjuka


källan viskar mjukt


hon är
en







ädelstens
blomma


ur ögats
regnbågsfjäder


vilar
i en hand

en knopp


viker ut
sitt


innandöme

doften

helar
är







ja







djupt in i skogen
vandrar hon

med lingondoftande
fötter




stigfinnare

i mjuka
mockasiner


skölj
tyngdstigen ur mitt bröst




tag min hand

led mig
in i markens andning




däri bergen glöder
skymning



varur
stjärnan rör vid mina ögon




djupt in i skogen
vandrar hon

med lingondoftande
fötter