av
visa
är stigar lagda



avvisa är
förnekelsen




visa bär
bladens vita

tecknen är skrivna
oskrivna



visa vägen


du mitt hjärta



inskrivet



solsvärd
bryter genom

lagda
ordtrassel

moln
vilka vandrar tyngda
skimras


solsvärd
smidda

i kristalljus
diamantljus


inte är inte intet
intet är
intighetens oändliga skönhet

tomhetens oändliga närvaro


jag har sett havet
bära
knoppar
vita lotusar
stigna ur droppar
ellipser vita
ovaler
ägg
vita
hållas i jadefingrars
mjukgröna
ådring

jag har sett trädens apachetårar
hört molnbärare andas i hornen
har sett stäppsalvian skingra
skuggornas långa
stavar


jag har sett vita svanar lyfta ur
dessa öppnade knoppar
hört svanesången
fylla

sfärerna med
livets toner

jag har sett markerna blöda

sett svarta svanar lyfta ur hav
vita kom dessa

grå sväva de
svanarna

bär färgernas oändligvisdom i sitt bröst

jag har sett svanar stiga in i sunnanvinden
hört svanarna gråta

i den blanka regnbågssjön
strömmar de
svanarna i stillhet
vassen
är

ögonfransar
vilka målar med mjuka plymer
vindarnas
rörelse

svanarna blickar in
i oändlighetens vita ark

himlarna är
förenade
med
i
sjön

med
i
allt

nätterna är vida lotushav
dagarna är vida näckroshav

svanar
vita

vita fjäderark
vaggar lugn

nätterna är sjön i månsilverhand
dagarna är sjön i solguldshand

natt dag
regnbågsskiva

svanar

blickar skärskådande in i är
skenen sätts i rörelse
vävar
möts
nordan
sunnan

borea ohion
notus

i begynnelsen svävar en vit örn
hennes tårar väckte
han bär en ört i sitt bröst
helarstaven leder vägen med

han helar såren
ordens blödande
tunga


moln dras samman
ur eldar anlagda
tvingade

ej väckta
ej burna med varsamhetshänder

röken kväver
stiger

folken lindar sjalar runt ansikten
ögon svider
tårregn

de vandrade i öknar av solstenar malda
havet var i sandens vågor
sandrök skimrade
glittrande
viskade se

se

upplev

stjärnstädernas
gåvor

andas
andas in

se pyramider växa
ur våra händers andning

de sökte guld i glittrande stenar

hon med de seende ögonen
blickar in i ökenstädernas svedda tårar
beduiner böjer huvuden
brunnar gömmer de i händer
händer värnande

baldakiner är svävande kondorer
bjällror ljuder runt hon vilken dansar i vinden
örter kryddor sänder doftregn


krukor gräva de ned
in i sandens vida havsstränder
vita korn
vita
frön


silverklocka
silverklocka

i hennes fingrar
cymbal ur himlastäder
vibrerar
i vindarna

ej ett synligt moln skuggade
dessas ögon

läpparnas
hårt sammanpressade

sprack i det vattenläglar var tömda
så sprack glasen i deras händer
kompassnålar snurrade

släppte navet
rosorna
blödde
blöder röda
tårblad


de borrade allt
för
djupt

svart guld steg upp
de dansade
virvlande
runt

hackade
sina inren


svarta svanar ser jag lyfta ur
spegelsjön



borrarnas girigögon antände elden
röken kvävande skymde synen
spreds allt vidare


de såg ej männen med ländkläden
buga inför sjön


didgeridoos vibrerar
förenar bergsådror


lycksökarna med
borrör

såg ej vassen
rören stiga in
i dessas händer

bumeranger
synes vina


dessa vandrade in i öknarna
med den röda sanden
vari klipporna är mjukröd sandsten

solen
bar hetta
följde ländklädesfolken

vilka målat ansiktena vita
med den vita lerans börd

i hettan av mittdag
stack de rören in i sanden


källan fuktade deras läppar

droppar sände de

se

se

detta vatten

oblatsvatten
ur opalstränders
regnbågsvagga



svarta svanar
sorgflor ser jag lyfta

svanarna bär

svart bär vitt
färgernas verklighet
innebörd i brösten sina

sina kunde de ej
de breder ut vingar i värn
svävar in i sunnanvinden

månsilver
sköljer
in i
hennes
blå hud


pannan bär
hennafärgade mönster


pilgrimsfalken lyfter
myrtenkvistar

sandelträden
blommar i agave
droppar


jag har sett markerna blöda

pesten kom

kunde de
se flodernas svarta
såg de icke

pesten bad dem
bönade
dem

omfamna varandra

i de kärleksblad
vilka är rena


de släpade sina kjolar
sina mantlar
drog
säckar
tunga över stenarnas dröm


diger
tiger

tiger du stilla
i olåtens tima

djungeln
ett moln av svävande toner
vari bärnstensögon glimmar

den vilken bär mantel
av natt av dag
av guld av obsidian
smyger vakande med mjuka tassar
lämnar vackra blomavtryck
bär klor lämnar icke kloavtryck


tanken är en kniv skär snabbt genom brödet
vem lämnar smulorna på bordet

varför min kära
lade de valv över markerna
var valven deras tunga ögonlock

var de så otrygga
i det de ej kunde höra
stjärnsångerna


såg de endast eldblixtarna
i de stunder stjärnorna släppte
eldsvanshåren lösa ur flätade burar

såg de ej
groparnas verkliga vara

huru regnen kom
huru detta regn fyllde brunnarna

var valven
skuggan de lade
var valven deras känsla av otrygghet

inte
ej

negationer vilka kan vara förnekelse
förkastelse
förintelse
inte
ej

kan vara vägen till liv
du säger ej du säger inte
i stunder ditt hjärta göms i valv
ja förneka det vilket ej är ditt hjärta
förneka i den bemärkelsen att du tager
detta icke i handen
samt leder detta till källan
till dess samhörighet
förkasta de pålagda bojorna
förkasta i bemärkelsen att du kastar bollen
in i den hand bollen hör hemma
jonglera i skönhet

se dem stå i fackelskenen
de har bollar i händerna
se hur den ena handen släpper
den andra tar in
in
ut
andas
cirkel
bollarna lever i cirkeln
snurra
snurra
hjulet hänger i luften
ekrarna äro många
navet äro rent

jonglörer

bollarna cirklar allt snabbare
fortare
du ser ej bollarna
bollarna är ett moln
ett drömmoln
dina händer
stannar

bollarna faller in
du ser
ja

drömmolnet är instiget i klarhet

jonglera med varandra
för
kasta
till den detta hör

förintelse
förinta

det är att se
dimman
lyfta
förinta
förintelse behöver icke vara sudda ut

det vilket var innan dimman lade sig
är i gryningsljus i den stund dimman lättar

se bollarna
stjärnljusen

frön
kapslar
drömmoln

var valven
skuggan de lade
var valven deras känsla av otrygghet

kunde de ej längre se
samhörigheten
kunde de ej

orkade de ej se
möta

stjärnornas för dem
starka ljus

varför slöt de ögonen

de slöt ögonen
ty de skulle
se

valven

varför byggde de dessa valv
räddes de regnen
räddes
de
vindarna


allt det vindar för med
räddes de
eller redde de bäddar
till skörden

molnen dras samman
är dessa stenar
är dessa jordhögar

är dessa rosor
himlars
rosor

givna ur hennes hand

lagda på gravarna
vilka grävdes

jag såg markerna blöda

pesten kom

kunde de
se flodernas svarta
såg de icke

pesten bad dem
bönade
dem

omfamna varandra

varför slöt de händerna
varför kastade de sitt träck ut över stenarnas drömmar
varför såg de förbi tiggarnas utmärglade ansikten
utsträckta skälvandehänder
varför lät de det gå till spillo
såg de icke gnagarna
blodet svartna
hörde de ej andningen pipa
i glömda böner

vid havet
står en man
han andas i säckpipan
toner svävar vida

heden gråter

havet sköljer
didgeroons svarar

tangata manu

klipporna
moai
stiger upp
bär mesas i händer

kvinnor står i floden
sköljer rännstenar fria
sköljer fläckade
fria

eldar flammar höga
under byk kärl
eldar nu väckta ur nöd
ur bön

ur svarsvilja

taggar ur brösten är dragna


molnen dras samman
är dessa stenar
är dessa jordhögar

är dessa rosor
himlars
rosor

givna ur hennes hand


i förstone inkommande kanske
svanhamnar

kanske molnfolksmantlar

en lätt bris rör vid skogarna

solregn tätt
mjukt

ännuvarmt
upphör lika plötsligt som det kom

molnen
molnen är nu vita skogar
markerna

en anings grått

kanske
kan
ske
är detta det inandades violljuset

vindar
andas
andas

skogarna äro begynnande guldhav
spillkråkan häller pärlor

ekorren jonglerar kottar i tassar

spillkråkan häller pärlor
upplyser skugghaven
skymda stiger upp
ur gömda

krukor
ut svävar vita fjärilar
förenar ordens vida
färder

skogar
är begynnande guldhav
i vars mantlar synes bär synes nötter
synes svampar
höstgrödor

hon skrockar godmodigtvarmt
däri hon reder ut stigtrassel

det var

det är i den stora vågens rörelse
skogarn stigna
andas

stenarnas djup

träden bär
eldblad bär gyllenblad
bladen
löven singlar
ned

kan
ske

minns de bubblornas färder
de vilka så vackert
skimrade
regnbågsbubblor

träden minns
gossens leende
förtjusta

de vackra barnahänderna
ögonen

ned faller
singlar
löven
bladen

fjärilar
vingfolk
släppta
lösta ur grepp


vinden bär bladen
bär löven
bär allt det du min vän ser
allt det du min vän ej ser

bladen ur krona
örn ur himmelshöjder

hur skriva himlahöjder
hur skriva detta oändligas andning
rötterna
kondor ur himlahöjder
så mötas dessa ständligen
oändligen
i trädens rörelse



i ängderna levde vi
i frid i fred i stillhet
i det vilket är salighet

bergen var kristalltoner
träden kristallträd

sjöar diamanter
i strömmande skönhet
blommorna
ädelstenar

så starkt strömmade tonen



djupt in i bergen
djupt in i klipporna
flödar ljus
flödar värme

kom ställ dig här
i närheten
hör vattnen porla
mötas
du är i havet
se denna sjö
denna ädelstenssjö

sätt dig här
låt mig öppna mina fingerblommor
tända den eld vilken slumrat

se in i denna eld
se bergets
klippans väggar

denna eld skall tända varje låga inför ditt öga

se huru dessa vilka lever här
har skapat alkover
händer vilka bär dessa lågor
avkläd dig din vandrarskrud
lägg dig här
i vila
i dessa vita mantlar vi brett ut
den stora stenens hand skall vagga dig

vattnen stämmer upp
sånger
ögonen vidgas
i den vilandes ögon

väggarna bär målade mönster

ur begynnelsens sånger
ur evigs sånger

tonar in
in
djupt in

den vilande stiger in i livet
reser sig reser

djupt in i bergen
i klipporna
flödar ljus
flödar värme

kärleken är denna källa

djupt in i bergen klipporna
allt det vilket är
flödar ljus flödar värme
flödar stjärnflodens stjärnbäckar

hur kan väl
ljus flöda
hur kan väl värme flöda

så är det moderliga
så är det faderliga

moder i din ömhets värme uppfyller tomheten
oh fader i din vandrargärnings ljus upplyser vägen

så är det moderliga
så är det faderliga
från ovan så som nedan
från nedan så som ovan

åter
står du här med träden i din hand
med trädbilden i dina händer
rot stam krona
rot pelare krona
strömmar
skeenden
flöden
möten
det vilket faller
stiger
det vilket stiger faller

flöda flöde
är ett vackert innebördsord

se bävrarna i dammen
kväver de flödet
fäller de
utan
lov

upphöj din stämma i lov
lovsång
lov löftesregn

ser du
hör du bergsfolken
plirande ögon ser genom dig
genom allt

buttra ser de ut
är de buttra eller
viskar de
dig är min vilja se innan jag sträcker dig min hand

bergsfolken
smedjefolk
följer flöden
kupar händer
tar inte ett korn utan lov
eldar brinner
glöder
bälgen andas
ässjan vaknar
städet är av stjärnjärn
hammaren är av ädel börd
kanske en blixt lade hammarens grund

vad smider bergsfolken

de smider behovens innebörd
smider trädens blad
träden i månsilverdalen
träden med blad ur guld ur silver
varje träd bär dem båda

ser du människovandraren där
vilken ångar ilska
bitterhet

bittermandlar är detta ej
detta är bitterhet

hur kommer det sig att de smidde det första svärdet

föll bladet in i deras hand
svärdet med en märg
med tvenne halvor
svärdet har ej en kluven tunga
svärdet i din hand
är den du är
fäste
spetsen är en stråle sol måne
stjärnljus

är allt det din människogärning är

bergsfolken smidde ej svärden till strid
till att följa flödena smidde dessa svärden
planterade dem i stenar till de
vilka kunde lyfta svärden

bergsfolken undervisade ej i de förvirrade sinnenas strider
de vilka bringar floder stigar flöden ur lopp

gör oordnat kaos

ack huru det första svärdsslaget skar i deras bröst
den brustna tonnen
de öppnade sina händer
famnade denna ton varsamt
lade den i helandeled
så gjorde de
bergsfolken

de gav de stridande budet
se svärden
förenen eder
klyv icke åderns urkälla
i edra bröst

hörde de stridande
hörde de

hur kommer det sig
att svärden är blad

vad viskar svärdet

rot stam krona
rot pelare krona

fäste i din hand
rötternas förening

djupt in i bergen
djupt in i klipporna
flödar ljus
flödar värme

kom ställ dig här
i närheten
hör vattnen porla
mötas
du är i havet
se denna sjö
denna ädelstenssjö

sätt dig här
låt mig öppna mina fingerblommor
tända den eld vilken slumrat

se in i denna eld
se bergets
klippans väggar

denna eld skall tända varje låga inför ditt öga

så starkt strömmade tonen
från var
från vem

en skugga lades kvidande in över allt detta
vad kunde vi göra

vi steg in i havet
steg in i klippornas djupa gångar

vi bar dessa träd med oss in
vi trädde våra tårar på trädens grenar
vi trädde in i stammarna

vi vakar
i havets stora andning
med hon vilken lyfter denna skugga

och säg mig
vad står mitt hål i ryggen för
jag vilken här sköljer bilder i dagens händer
till seende av den skugga vilken lades av smärtan
av det trädets vissnande hjärtkrona

det slöts en hand runt
denna krona

var det av mening
var det av misstag
av mening var det

i smärtan i ensamheten av ensligheten
kan de tysta tonerna stiga

kanske är det däri människor fascineras av
sländornas vingar

skuggan

vi älskade denna skugga

hur kunde vi älska

den
vilken skingrade
klarheten

vi älskade skuggan

ty den hade
flutit ur
ut

i ett obevakat
ögonblick

ur

händer
utan upplevelse

vi har helat denna skugga

under
i
från

sakta lyftes den
av hjärtorden

det
är denna skuggas längtan

vem lade den
vem
hörde ej denna skuggas
bön

vem vet
kanske jag
kanske du
kanske vi

ur det vi
töcknades

lät våra sinnen domnas

ja
kanske
är vi våra egna avrättare

bödlar

i visshet av att
oändligheten väver

sländorna
väver

det finns ett träd
vid vilket de vattnar rötterna
med livets vatten

jorden
sanden
torkar ej
färgas röd

av
de helgade hjärtanas fröjd

så vilka är dessa helgade hjärtan
dessa äro
vi

du jag
jag du
vi



den krökta märgen
den krökta ryggen

den vilken bär ok av sorg av smärta
ur förtvivlan
är detta hål

den tömda brunnens
livlösa hopp
är detta hål ett eko

ur de sinande
dropparnas
åder


se

ett murket träd
murkna träd är vackra
erbjuder mången
en fredad
boplats

däri råder icke krigiska härdar
det murkna vet det svagas styrka

huru lätt är det icke att brista
brytas

vore jag ett murket träd
så lägger jag mig helt stilla ned
i mossans hölje
väjer mitt fall från att nedslagna
mina bröder
mina systrar

för

det vet du väl
ett murket träd är jag ej

är detta hål

den gapande tomheten

har jag
har vi därigenom
där
i
genom
lämnat det
vilket var bakom
är bakom

är vi
helt omedvetna om detta hål

vad är detta hål

kan det vara för

att stå inför en gapande avgrund
i den stund du beslutar dig ta steget

låt oss tala skogsråns saga
vilken drar spannen genom vinden

det vandrar en kvinna
i skogens klädnad
hon manar fallna grenar
hitan
ditan
ditan hitan
reder ut
kammar
borstar

skogen hon lever i har givits allt mer trassel

har skogen trasslat
mer är det de vilka söker lägga om stigarna
vända de redan trampade stigarna
åt ett håll de vill

hon mumlar
hur skulle det vara om de lyssnade till stigarna
istället för sina bullersteg

hon tröttades aldrig
hon stannade vid vart trasselnystan
redde ut
kammade borstade

djurfolken vilka fröjdades av hennes nit
höll sig i närheten ty hon frilade genom sitt utredande deras stigar
färdvägar

god hjälp hade hon av
myrfolken
skalbaggefolken

minsann såg det ut att vara stora nystan då den ena gläntan efter den andra skimrade
så är det susade åldersstammarna
trasslen blir av deras motstånd
egentligen skulle vi råda dessa till att reda ut trasslen själva

spillkråkan skrattade lätt
inte alls elakt
mer spillandes rönnbär
för visst surnade skogsfolken av allt detta virrvarr
och hur länge skulle det ta
hur skulle vi då må
det kan vi undra

höstvandringarna nalkades
träd blad löv
skogsfolk
vingfolk
markfolk


skogen skimrade i guld
här och var i sepiastämning
det blir så i skiftet rött och guld i mattandes
hon såg en tunnel
en öppning
den har jag aldrig sett
det var en ljustunnel
först pilade en mus förbi
tihi kanske är dina nystan blivna silkesskimmer
vad månne detta bliva
mening

mening

runt detta nystan denna öppning
levde på den vänstra halvan
cirkelhalvan trenne stora ekar
på den högra
höra cirkelhalvan
levde mer späda träd
vacker är denna plats

hjulet hänger i luften
ekrarna äro många
navet är rent

hon följde stigen
in mer genom detta vad sade skogsmusen
silkestrådsnystan
plötsligt
lika plötsligt som hon upptäckt detta nystan
blevo allt svart
det enda hon visste ur hjärtat var att detta är en tunnel
hon hörde en röst viska
detta är vägen
se de trenne arken
i din hand
förena dessa
och du skall se

hon hade många gånger sett älderfolken skapa facklor
det sysselsatte henne en stund
slutligen var facklan redo

hon lyfte handen
bad gnista
fara till
väck lågan
i denna fackla
en gnista
ur ögonvrån
antände facklan

först var hon ändock tvungen kisa
för att se
tvekade gjorde hon ej
rösten följde henne

hjulet hänger i luften
ekrarna äro många
navet är rent
detta är vägen
se de trenne arken
i din hand
förena dessa
och du skall se

hon vande sig vid detta uppkomna skymningsljus
en trappa ledde ned
stenarna så ur ålder stigna
viskade välkommen du vandrerska
med din ödmjuka hand
vi giver dig tillträde
din fråga hörde vi

hon nådde trappans trettonde steg
märkte att hon nu stod på marken

det doftade
fuktig jord
sand
rötter

rösten viskade
detta är vägen

plötsligt stod hon framför ett valv
dörren gled sakta upp
utan hennes förmenande
utan hennes förmedlande

hon höjde facklans aura en aning
blickade in i ett rum
ett valv
väggar av svart marmor
golvet av svart marmor
in mot grönt
skimrande
mattat

spindelnät
ur ålder stigna
hängde ned

mest liknande klister
kanske sörjande drömmar
lämnade
över sig givna
övergivna

det fanns gluggar
eller fönster
dörrar likaså
var och en bar galler
låsta galler av järn

rösten viskade
detta är vägen

hjulet hänger i luften
ekrarna äro många
navet är rent
detta är vägen
se de trenne arken
i din hand
förena dessa
och du
skall
se

vad skall jag se

hon satte sig ned ty det var röstens vilja
slöt ögonen ty det var röstens vilja

ett stort vemod sköljde in
i dessa kamrar
hördes

ekon från förr

hon lyssnade
lyssnade
rede ut tovor
redde ut trassel
stundtals med blödande fingrar
utan att för den skull fläcka väven
hon kammade hon borstade

ekona
steg fram
lyfte gallren

hon såg dessa upplösas

var de ej där

nu
ser du
viskade rösten

stig in i din vackra skog


det var

det är i den stora vågens rörelse
skogarn stigna
andas

stenarnas djup

hon skrockar godmodigtvarmt
däri hon reder ut stigtrassel


ekorrar samlar
skogsmöss samlar
samlar de i högar
samlar de i överlopp
detta lopp är överlöpande ty de samlar i
till överlöpande av kommande

se

se så många rönnbär
kanske andas frostbärarna
gnistfolken kölden in
hård andas kölden
ej hård ej den kylan
upplev det kyla är min käre
domnar
väcker
väcker gnistan

åkern är en brasa med armar runt
äro rönnbären många
gäller detta bud än
kanske skall vi uppmärksamma djurfolkens samlade
högarnas vikt
högarnas storlek

mäta
mått

skräddaren mäter till behagligbehov
kväver icke huden snärjer icke stegen
skomakaren mäter till behagligstig
skaver icke häl eller tå lyfter valvens flöde


hon
snidar
nätta figurer


balsam till folken


barnen leker under
kastanjeträdets krona


hon
gjuter


smycken i tenn



jupiter
skrider

in i
salen

med blocken
lagda



putsade med
hennes sammetsögon



jupiter
bär facklan i hand




hon skänker honom
ett spänne av silver

ur

hennes hand




kommen av

tenn



grå svan

breder ut vingar



ur silverhav
stigen



rör vid markerna

fäller tårar
med kvinnan

strandkvinnan



havet
når stranden
vänder



grå svan
svävar


bär sunnanvinden i ögonrymd

strandkvinnan stiger
in i hav



svanen följer
näckrosens
färd