jag har brutit mina fingrars löften
fingerknoppar vissnade innan dessa slog ut
ramlade ned i jordmån
de syntes
sakta
upplösas

stigarna är sjunkna in berget viskar stenmakaren till, en av de minsta är brusten, makaren helar såret med värnandeögon, vaggar den minste in i läkande, i det nionde bladets vändande stiger den minste ur handbladsvila, stenmakaren berget ler med den minstes glittersteg, stigarna är lagda lyftade, vandra vandrerska stigen är lagd

vitt är hennes hår snö skira moln vitsippebladsvita vitbloms blad i skirregn, ögonen är djuplystrande, djuplyster finns, de synliga valven är mattade så trötta, trötta utmattade, händerna är skattkartor fyllda med stigar, hon bär stigarna i djup, hon sitter vart, det vet hon, kanske har hon följt den vida ängen vilken leder upp till berget, berget klipporna, hon förtäljer egentligen ej det hon upplever för sig, varför skall jag vad förändras av det, allt tystare har hon blivit, allt tystare, hon talar med rösten i sig, i sitt inre strömmar bergen fria ,hon blickar in i världarna bakom ridåerna ser ett barn sitta vid stranden, jag minns hur jag satt där på i himlastrandens händer, hur jag målade livet kommande, minns hur bilden upplöstes hur vi virvlade ned in i, så kom en stund vari jag ej minns kände det ovälkomna, sanden virvlade giv ej upp, andan vi har många vågor att rida, mild är vinden vilken rör vid hennes trötta ansikte mild är hennes rörelse

vågor
hur skall vi rida dessa vågor
näri havet är i cirklande rörelse

cirkel vackra cirkel
vi kanske har en vilt snurrande karusell att följa

ja nog hade vi och jag anar att jag kastades ut, hon ser flickan gunga stigen ur sin rädsla flickan ler lätt, en vind flickan faller, slår i tappar andan ja kanske kastades jag ut ur bilden, hon tager flickan i hand borstar av sanden ur kjolarna smeker varsamt bort känslan, given av flickans klumpighet, stryker tårar ur kinders rodnad sitter med flickan tätt sluten till sitt bröst, ja kanske var det så att jag slungades ut ur bilden, skall jag tro att det var en honungsslunga, det verkar ej så i de ögon jag möter

jag är tacksam att jag får vila i din hand
berg vackra klippa

hon hör vinden röra vid ängsullen
ett vackert ljud
ett molnljud

det är vackert höra moln andas

jag har hört vindarna tjuta lyfta bergen rötterna likt långa fingrar trådar släppte fästet helt utan att släppa vindarna ruskade bergen kokor klumpar jordtovor trassel ristes ut jag hörde bergen gäspa befriade andas ut ordbruken vilka lagts i deras inres värnad varvid bergen lyfte huvuden blickade in i rosenringen den vilken de burit i sitt bröst nu såg de rosenringen stiga markerna bar ännu gropar däri bergen suttit nu lyfte bergen händerna stjärngroddar föll in varsamt lade bergen dessa i groparna med mjuka händer smekte de jord däröver satte sig helt stilla som sutto de vid spisen som rörde de i järnkitteln som såge de vägarna de, bergen slöto ögonen hörde snäckor andas hörde havets stilla regn hörde haven skölja dessa groddar så sköljde havet en gång våra stigar upp in i land näri bergen såg groddarna stiga upp med hjärtbladen redo logo bergen samt bildade en ring runt dessa plantor ditin leder en stig du måste uppleva i ditt hjärta ty hjärtbladen visar viskar dess in, jag har hört vindarna tjuta genom sprickor genom lås bergen uppdagade att de gömda nycklarnas nio var kastade land över lä de drog genom golv väggar tak i dessa betongkuber låsen vred sig varv efter varv dörrarna skakade slutna kanske skakade dörrarna i iver snart , snart är vi fria vindarna gavs korn av ljusfolken lade dem i sprickorna kornen lyste upp det mörkerlagda kastet djupt in i revan syntes nyckelringen vindarna lyfte ringen ur detta kast for vidare till dörrarnas nio låsen gav svarsklang dörrarna gled mjukt upp
nu ljöd vindarna som trumpeter som tromboner som flöjter som blås instrument andas, andas du vackra människoblomma hör nycklarna klinga näri hon skrider upp för trappan med de tretton stegen

jag är tacksam att jag får vila i din hand
berg vackra klippa

hon hör vinden röra vid ängsullen
ett vackert ljud
ett molnljud

det är vackert höra moln andas

se stillheten
stiga
in

sakta faller ett regn är det tårarna i flickans ögon,
asfaltens blänkande hud doftar regn allen
fäller blad en vind blåser lätt bladen virvlar till torget vari kullerstenar lagda minns stenmakarens händer hur de kom till berget hur de lade händerna till berget lade händer till berget bad berget om lov berget bejakade berget hade släppt dessa minnandes stenar in i markernas händer jag såg bergen stiga ur markerna rista sina långa hår uppdragna med omsorg med vördnad bar stenmakarna stenarna hemom i förkläden givna av hud och stenarna kisade blygt runt omkring varje sten hade stenmakarna tagit i hand lyssnat förberett jämnat med mjuka rörelser så begav sig makarna in i staden till kärnan däri brunnen doftade källa och brunnen var navet i den stjärna makarna lade stenarnas kuller kan förtälja varje fots rörelse trädmakaren hade planterat sju träd i torgets krets så vackra samtal har stenarna kuller samt träden sju minns lyssnar till skogarna till bergens rötter med vilka stenarna kuller samt träden sju aldrig skildes de förtäljer i gemensam sagorna till fotbladens mjuka svar och havet vänder ögonen in i kiselsandens värmda av hon vilken stiger ur havet hon vilken bär skalet hon vilken lägger äggen i sandreden

hon minns vägen vilken ledde henne till klipporna där bortom heden
havets händer sträcktes till henne glittrande glimmande leende. lämnade pärlblänken i hennes händer. hon steg närmre kanten drogs sakta till och visst kände hon svindeln. den bar hon ju städse med sig. nu sluter hon ögonen viskar in i havet må det ske.
jag klättrade upp i trädet drömträdet. med den vida kronan med de vackra silverbladen där inte någon vet att jag är. trädet har tillrett en bädd till mig. med mossa djupt in i bladverkssymfonierna. kommer någon samt blickar upp så är det enda de ser trädets grenar. ty trädet gör mig i de stunderna till en gren. trädet har förtäljt mig att jag har en väg endast därför kan jag ej alltid stanna här.
näri jag vilat näri trädet vaggat min smärta lyfter trädet ned mig.
så vandrar jag åter in i hårdvägarna. däri stormar viner däri väggarna sluts allt tätare om. asfalten lagd över rötter har börjat spricka så sakteliga så är det med pålagt. rötterna följer den djupa rösten anpassar sig ej med det kvävande lyssnar till rörelsen vilken stiger upp ur rötterna vilken väcker bladens symfonier. här vandrar jag i staden med de stora kuberna med de vassa ljusen när en längtan i mitt bröst. längtan är ej det samma med att drömma asfalten brukar jag laga med kokande tjära.
tjära doftar gott jag minns hur de kom för att tillreda en väg hur tjäran doftade asfalten. minns de stora vältarna monstren så upplevde jag dem. upptäckte att tjära gick att tugga, tuggummi. detta var innan de skövlade de flesta frihjordsmarker
träden ser jag rötterna spräcker sakta det pålagda
dofterna jag menar oset det vilket osar är inte alltid gott mer stank
då jag möter stanken ser jag djupt in i under huden under rustningen så vacker är den ängen. med vallmo klöver timotej doft ur smultron tjärblomster barfotafötter. grinden gärdesgården stigen vilken leder till den vackra pumpen. ett vackert träspann står där och vattnet är så glittrandeklart doftar gott. ty allt har ett vidare djup än det pålagda.
det fanns de vilka gjorde hål i asfalten samt planterade potatis i hålen så lustigt för se potatisen gjorde det trädens rötter gör. maskrosor kan den konsten skänker kiselljus till asfaltsögon. tro nu inte att jag misstycker till asfaltsvägar. inte alls de doftar gott i regn. nåväl jag kan ju undra om det verkligen behövs hela detta märkliga hårdverk.
kuberna fyrkantskuberna hur formar de liven livet. kanske är det att baka sandkakor i hink ja kanske blir liven fyrkantiga och visst vet jag att liven livet ej är sand.

så lugnt så stilla sitter han med skålar i ring. sanden är färgad i regnbågshav. han målar med sand vackra mönster. lyssnar målar tanken den tanken sitter ja han har satt den i körsbärsträdets kronverk. han målar med hjärtats penslar med rötterna och det är vackert. i lugn stillhet lyssnar han in liven livet.

sand är visst en beståndsdel i dessa kuber vem vet kanske målade han. blåste lätt sanden i alla riktningars väg till husmakaren vem vet kanske mönstren viskar toner i natten.

här i staden är så många tröttande ljud så många liv så märkligt de verkar gå om varandra. minns rådjuren i skogen hur de skyggade innan vi lärt varandras insteg. kanske är det däri detta omvandrande sker. de skulle ju bara behöva sträcka fram ett leende klara ögon en hand. varför förväntar de sig slag. visst vet väl jag att slag har utdelats ändå varför bygger de lägger dessa rösen varför icke de vackra.

ja jag blir ofta trött här i städerna sakta börjar jag lära mig vandra utan att andas in allt det jag möter. har sett dem vandra i havrefälten sett dem sålla och jag tror det kanske måste vara så sålla utan att för dens skull göra illa. vi har alla gemensamma rötter däri sker de rena mötena så kan det vara. sålla är varsamhet är kanske att fålla fållen.
städerna är många ibland undrar jag hur hon mäktar bära all denna tyngd. hon gör det utan att klaga visst hör jag henne sucka ibland ändå bär hon i kärlek.

jag har en bok i mitt bröst en livsbok iland brukar jag bläddra mjukt i denna bok. undrar varför så många märkliga tecken liksom skrivits över de ursprungliga. och de ursprungliga liksom lyser igenom det påtryckta uppfyller mina ögon då undrar jag ändå mera vad detta dessa märkliga tecken är. är det mitt ohörande mitt virvlande sinne vad är det. det är svårt inse taggtrådarnas djupa rispor hur illa läkta de är.
det är bäst lägga denna bok i duken i mitt bröst samt lyssna till de blad boken vänder fram. jag minns hur jag satt där i himlasanden samt skrev denna bok.
hur sanden virvlade svävade mjukt
hur jag landade i grönskan
nu vandrar jag i öknarna
med brännande fötter

fötterna sökte svalka
stigen bar mig ut över heden till kanten
denna gång ryggade jag ej
havet tog min hand
lyfte mig med

det sista jag hörde från där var
trädets viskning
far väl
här väntar jag dig
vaggar dina stigar

allt djupare drogs jag såg bubblor stiga nådde botten
så trodde jag innan jag varsamt satte
tanken i trädet
hasselträdet

flickan vilken jag såg satt i en karusell. karusellen snurrade farten blev allt hastigare.
svindeln har städse varit mig nära. upplevde hur jag nu fördes in i havets vida rörelse ja det var så att karusellen med ens blev ett hul blev havets vida cirkel och jag fördes upp till en strand.

stranden vilken tog in mina stigar mina steg hälsade mig vänligt. den doftade kåda doftade barr doftade jag såg ett högt berg jag hörde vargen yla först syntes det vara ett vitt skimmer. detta var innan jag hörde vargen sjunga kalla vaka. här stod jag i mjuka mockasiner i en mjuk skrud med pärlbroderier. folken kom samt tog min hand. vi vandrade till de fria öppna markerna där molnbärarna bufflarna vandrade med blicken riktad till hennes bröst. vinden rörde vid min panna vis mina ögon och vi vandrade fria in i den djupa skogen. ur havet hade en åder stigit först en flod så en bäck och här hade bävrarna byggt en damm. en damm däri vi gavs löfte tvaga vårt resdamm ur.
i nattens kommande tände vi väckte vi elden lyssnade till de äldste. här är jag ej trött här lever jag. så vackert att lyssna till folkens röster vara ett med ett vara ett med livet liv.

den äldste ser djupt in i mina ögon stiger in. ja jag kan uppleva den äldste vandra mina stigar och jag hör livets bok vända blad. pärmarna doftar duken är ren och den äldste stiger fram inför mig viskar med mild stämma läs. varsamt tar jag boken i mina händer duken är ren är hel jag viker upp duken och möter denna boks skimmer, varsamt öppnar jag de blodröda pärmarna och ser bladen de märkliga tecknen är borta skriften är ren med vita ark med vitt bläck är tecknen skrivna framom bakombarnet bär indigokläder.
tag dessa trenne ark segla med denna båt in i dimman näri du når ögats pupill lyft dina händer samt se dimman lyfta sänk dina händer se dimman förenas med sjön med havet se din trädgård blomma upplev kolibrin viska vägen in i din örsnibb stig in i trädgårdens öppnade tempel hör silverklockorna ljuda se månskäran hänga likt ett smycke i kedjan du gives att bära smidd av bergsfolkens äldste. se berget med de vita ögonen blicka vida vaja, vaja fjällbäcken ren bär guldlöv in i hav sju gyllene skepp bär molnsegel slöjan faller sakta, sakta ned i hennes händer berget med de vita ögonen blickar vida

den äldste rör vid mina sinnen lugnar bruset tonerna framstiger rena jag hör vargen yla
vandra vandrerska stigen är lagd och jag bugar inför folken följer stigen upp för berget. stigen är lindad runt berget ett gyllene band vem har strött dessa silverblad dessa pärlblänken till ledning. skogen doftar kåda doftar barr doftar innebörd jag bär mjuka mockasiner trädens rötter är fria så är mina steg når bergets topp där det skimrande molnet avlägger synen. jag hör en mansstämma mjukt sjunga välkomstorden lycka uppfyller mig ty detta är välkommen. han sträcker sina ögonrymder till mig så vackra så rena så klara. så länge har jag skämts att vistas bland visa mig han tager min hand samt rör vid mitt inre.
hon minns vägen vilken ledde henne till klipporna där bortom heden
havets händer sträcktes till henne glittrande glimmande leende. lämnade pärlblänken i hennes händer. hon steg närmre kanten drogs sakta till och visst kände hon svindeln. den bar hon ju städse med sig. nu sluter hon ögonen viskar in i havet må det ske.

du har ej brutit dina fingrars löften


myren
är en häll


med djupröd ljung

honungsdofter
svävar fjällvida


guldpärlor
bärnstenar

stigna ur trädhav


glimmar i
handskopa