kom
vandrare med
ögonkupa
kärleks händer
rör vid vissnade träd
bladen
andas fria

vandrare kom
du med ögonkupa
kom låt mig dricka dina ögons rosenblad

lossa taggtrådsknutarna
runt mitt bröst

du vackra

pilgrim


strör guldkorn
i ängens vida


stenar
är

lagda i stjärnljus


däri

sitter en sörjande kvinna


med händernas
utslagna spann


pilgrim
du vackra

lägg din mantel
runt hennes axlar


vagga hennes ro

hon lämnar klipporna
i skymdsida har hon begrundat havet
lyssnat till de vidvingades sånger
lyssnat till havets sånger

i gryningen hade hon stigit in i grottan
där
under havet

havet var
en slöja i ljus skirt turkos
salt

hon steg in i grottan
hade varit där en gång för så länge sedan
hon ler
hur kan det vara så länge sedan
det lever i mig
dofterna har ej någonsin lämnat mig
hon fortsätter
till
stenen där i grottan
vatten sipprar fram

sött

hon kupar händerna med löfte
tager tacksamt emot denna vattengåva
fuktar sina läppar
sluter ögonen samt upplever hur detta vatten sjunker in

det är vackert i denna grotta
ty havet
trots att det är utanför
och hon är under
eller i havet

så
lever havet i grottans väggar
havet målar
eller är havet dansande
böljande slöjor

ja det är en förunderlig plats
att vara under havet
ändå vara torr

så nära ytan är denna grotta
många vet ej dess boplats

hon sitter i grottan en stund
tillåter tystnaden stiga in
denna tystnad stillar hennes smärta
i den stillheten öppnar hon sig
är helt vidöppen
viskar in i havet
hav
oh hav
viska min barndom
vad skedde
jag hör barnet gråta
hur kan jag trösta utan den vetskapen

vad hände
varför har jag slutit så många dörrar så tätt runt mig
varför lever ej barndomen
jag hör berättelser
de lever ej i mig

havet viskar
varsamt

det

hon sitter i grottan en stund
tillåter tystnaden stiga in
denna tystnad stillar hennes smärta
giver henne styrka att andas ännu en stund

hon sveper
eller mer skrider ett varv
samt smeker grottans väggar

upplever månskäran i sitt bröst
hon stiger ut
eller in i havet
simmar upp till ytan
samt landar på klippan i skymd

hon lyssnar till de vidvingades sånger
hon är en med dem
de är ett
hon svävar fri

landar mjukt i klippans hand

dyker in i havet
simmar in till stranden

där solvarm sand möter upp henne

hon följer stigen

i fjärran ser hon berget
ser hon vägen vilken leder upp till berget

hon följer vägen
ögonvägen

syrsor vibrerar luften
det finns människor runt henne
så länge har hon övat stegen
hon kan vandra nu utan att människorna stiger in i henne
hon har övat sig
nu i de stunder hon är grånad märker hon att övandet är helt
det är icke så att hon ej älskar människorna
varför skulle hon ej älska sina bröder sina systrar
det är bara det att hon ej förmår se gränser
allt är i syster i broderskap

hon behöver detta med
jag är ett tempel
in i förgården är du välkommen
in i kammaren
ditin får du öva dina steg
minns att du är däri redan innan du övat
min vilja är att du tager av dig dina skor med grova sulor
ty jag är skör och det är min styrka
jag ser ditt hjärta
jag ser också nu det dina händer
utan ditt hjärta gör
du är välkommen i ditt hjärtas skönhet
ungefär så

därför ser hon människorna runt sig
hör de gälla rösterna
de bullrande skratten
de stela maskerna
glasen vilka klirrar
ser dessas hjärtan
ser samtidigt hur ögonen ler utan leende
det är just därför hon har övat dessa stigar
ser utan att numer bara öppna hela sig
det är en distans utan distans

hon följer stigen
vägen vilken leder till berget
berget i fjärran
det är inbäddat i solrök
pinjeträden sänder henne dofter
hon hör lammens kittlandeskutt
hör klockor
bjällror
hör herden sjunga
han vilken brukar sitta där under trädet med det vida parasollet
han vilken plägar spela flöjt för molnen
fåren lammen
han vilken plägar bjuda henne dryck samt bröd
han vilken plägar förtälja henne liv

havet nynnar i henne
lindrar hennes smärta
syrsorna sjunger

hon når den vägen
den vilken har en grovhuggen vackersnidad bänk vid
inloppet
hur kan en grovhuggen vara vackersnidad
jo
den gamle vindruvsodlaren plägar sitta här
hans händer har putsat har snidat denna bänk
helt utan andra redskap än händerna
det blir så i det åren vandrar
han sitter där
den gamle
han vet
han inväntar henne
med en klase solvarma vindruvor
hon slår sig ned på bänken vid den gamle

han ler
det är länge sedan du var här
ändå har du ej lämnat denna bänk
hon ler sitt stilla leende
han var en ungerman den gången
hon levde under piskans slag då
han
denne man
vindruvsodlaren hade
skänkt henne en stund andning
innan demonsjälen vilken höll henne i sina klor
piskade henne vidare
då hade denne demonsjäl en
ett så kallat manligt väsen skadat henne svårt
nu vet hon att det var en av vägarna

vindruvsodlaren räcker henne klasen med vindruvor
de sitter där och lyssnar till den milda vinden
till syrsorna
han ler
jag har ännu en gåva till dig
jag är glad att du är fri nu
han sträcker henne trenne färska fikon
samt mjuka solvarma aprikoser
tag dessa med dig

han väntar där
under trädets vida parasoll

hon reser sig med viss svårighet
stegen har blivit så tunga med årsloppen

vindruvsodlaren
ser mjukt efter henne
höljer henne med ögonvingar

hon följer stigen
vägen

når bergssluttningen

nu hör hon flöjten
så tydligt
så nära

med lätta steg följer hon tonen
når herden vilken inväntar henne
hon sätter sig ned
knäna bär henne
hon sträcker fram
solvarma fikon
solvarma aprikoser
skimrande druvor
till herden där under trädets parasoll

han sveper ut med handen
hon lutar sig till

han bjuder henne bröd oliver samt dryck

han skänker henne en stund av liv
innan hon sluter sina ögon
in i molnens mjuka bjällrors sång

han håller hennes sömn
så ömt i famnen sin

hon har sovit en stund
tog av sig dagens kläder
iklädde sig nattskrudens vita

i gryningen av komna stiger hon upp

han hör hennes stämma
hör henne sjunga
stundtals kan han ana hennes stigars rörelse
sett henne har han skymtat
hon hör hans stämma
hör honom sjunga
stundtals kan hon ana hans stigars rörelse
sett honom har hon skymtat
de tydlig dragen är uteblivna
ändå
blivna till skatter
ädelstensskatter
vilka för livet vidare in i dimensioner
frekvensdimensioner

det strömmar en flod ur havet

havet sträcker en arm
kupar en hand
floden rinner in i handen
handen särar lätt tvenne fingrar floden lever
vidare
vidare

det strömmar en flod ur havet vilken här vidgas till ett sjööga
sjön är djup
floden är djup
strömmarna är starka
stundtals övermäktiga

de har skolat sig
i skogarnas djupa
stammar


strömmarna är strida
de strider ej mot livet
de strider
med hjärtat
vapnen de bär
är
kärlek

han har länge funderat
in i grånad
hur han skall kunna
hon har länge vetat
in i grånad

han drömmer
där i lä vid träden
träden med vita stammar
med bladen röda
alldeles i kanten av skogen

han drömmer henne
ansiktet är skymt
han väcks av en vinges toner

svaret är givet

berget har rullat fram vackra stenar
bergsfolken har putsat har slipat
sand
lera
har kvinnorna ur bergsfolksstammar
rört i grytor av himmelskt järn

han lägger stenar samman
han bygger en bro
så vacker är denna bro

bergsfolket viskar
si
viskar så

svaret är svarat

i en av alla stjärnklara nätter
putsar hen med händer bara
stenarna
han vandrar
hon vandrar
möts på mitten av bron

vart vandrar de
vart leder bron

bron lyfter
är en vidvingad
bär dem till handen
vilken kupad är
floden har rullat sig samman

är en stilla lotussjö
däri är de stigna

han
hon

ty deras vägar är skrivna i bladens
rena linjer


skramlorna
ljuder i molnskogar


röken från eldar

stiger
höga


sångernas vemod
bär budet


bladet det vackra

har en reva i duken


folken helar
med kärlekens toner


stigarnas nakna

doftar djup

doftar mognad


höljen
blomstrar

i regnens knoppar

trädvakare

vandrar mjuka steg


tonen
bär

vägen

trädvakaren skådar i väven


drar
in

nätet med
slitna
trådar

hans fingernära

rör vid

slitenhet


han frigör
fröordens

afton
vind

blad ur regn


moln svävar
fria

ordlösa


tolv svanar

andas rosenblad



ur havet stiger en droppe
vandrar in i pinjelunden
vari molnen vita
rinner nedför
sluttningen

herden andas toner
droppen rinner
uppför stammen
i pinjelunden

skälver en soldruva


skuggorna
i ögonen

skingras alltmer

ser klarare genom gardinernas
tunna

nätverk

pupillen
en svart manet

avslöjar
ansikten

stela
blickar

händer in i skogens
brustna
stämma

rosen med vitdoft
i den gamlas ögonlund
skänker höstens blom
till templet
vid jasminens

drömnärvaro

solstrålar rör vid silverblad
silverbladet hölls
i silverträdets fingrar
lätt
mjukt

silverblad
vid
rör

solstrålar

de vaggar det oskrivna bladet
hon skrev det
i den stund bojorna
lades
runt
hennes vrister
bjällrorna
slogs
sönder

hade hon skrivit detta

hon drar ett svart klot
med sinsläpande
gång


molnmantlar
drages samman
ur skirblå ögonrymder

vindar lyfter flikar
frigör mantlars vidd
ryttarna kan ej ses

höra kan du de oskoddas mjuka
friheten är glittrande droppar

runt dem

manar
manar
tonar in
böljar

sveper ordkarga slätter

löven
träden bär är djupgula
är in till guld
gyllenguldsgula
gyllenröda

vindar lyfter örhängen
löv
blad virvlar

hösten djupnar
dansen djupnar

mognar
mognad

in i stigars händer

oh du vackra
vackra svepande rörelse
väcker hudens instigan

i bröstet lever solen ur sommaräng given
lever doftande blomsterbäddar ängder
lever dofterna ur korgen hon bär
fylld med frukter

oh
du vackra

se här lägger jag mig ned
beskådar
molnen
vilka dras samman

mantlar
böljar
manar
manar

rörelsen in i livens stigar

kom liv
lyft mig ur graven

vad är detta för ett rum
på väggar hänger masker
stela masker
vem har gjutit dessa masker
dödsmasker

det är mina åldrar
stelnade masker

väggar viskar
det är ej dina åldrar

dessa masker
är ej upphängda
dessa väggar är ej väggar
är de vilka bär ansiktena
masker

hon ser
väggarnas tätt sammanslutna
ändå skiljelinjerna

vad är detta för rum
ansikten viskar
viskar

från var härrör dessa stämmor

hon fylls av olust av vilja lyfta händerna
döva stämmorna

håll dina händer stilla
manar väggar

hon ser
hon hör
huden är blödande
smärtan viner in

vad är detta
detta är
det vilket
var

hon sjunker samman
utmattad

hur länge
vad sker
vad är detta

detta är
hur
länge

hon trär en handske av hud över handen

det gör hon ej
hon är det ej

vem trär
trär vem

hon ser ansiktena
maskerna lyfta händer
trär handskar på
av hud
de skiftar fingeravtryck

hur
vad sker

de har glömt
glömt stigarna

hör dessas hjärtan viska
viska

stämmorna du hör bölja ur väggar

viskar
brist
brist

vägg
du är icke mitt vägval
valet skrev jag en gång
vari sanden virvlade
vari jag
vi landade i denna sfär

mitt vägval är du ej
vägg

hon ser maskerna glida lätt isär
se sig om
stelt
sammanpressat
hon ser svarta
tomrum mellan dessa

det sker
det sker
viskar
stämman

hon ser
hon ser

maskerna rodna
blodet stiga
livet
fylla

dessa
dödsmasker

stämman viskar
så tager du denna skrud i din hand
att vårda att värna
intill kvinnorna i floden tar dig omhand

viskar
vila
vila

så är du ett barn
mitt barn

ser du
molnen

molnen klättrar uppför berget
klättrar vigt uppför berget
klipporna
blänker
likt
blanka havsfolk
en vidvingad ropar med vemodsstämma
vedmod i stämma
vid mod i stämma

se
se mina
våra fränder
rockorna hur vackert rockorna svävar
så
omfamnar de nu
bergets hjärta

eller är detta blanka
det vita arket vilket skrevs med indigo
mästaren med penseln
vilken målade tecknen
caligrafi
är detta bladen
arken
vilka har gråtit
är detta
indigodjupa
blad ur vita

rockor omfamnar bergets hjärta
vari valarna sjunger djup

molnen har siktat bergets
klippornas vita slöjor

gnistrande kristalltoner
snö
snööga aldrig släckt
snö
se nu ömt

det lugn vilket ligger över hans axlar
det lugn vilket vilar över hans axlar
är sällsamt att skåda
ansiktet
blicken vilar i handens rörelse

den hand vilken håller fästet

solstrålar rör vid silverblad

silverbladet hölls
i silverträdets fingrar
lätt
mjukt

silverblad
vid
rör

solstrålar
kniven är ett med hans hand
han täljer en skopa av grenar
grenen vilken landade ur rönnens händer

han ler mjukt

minns det späda trädet
kvisten
grodden
spirandet

rönnbäret bars av vem var det
en nötskrika
av rödbröst
av koltrasten
av näktergalen
av sparven

av taltrasten
av
bars i lyssnan

lades i denna jord
fann fäste
grodden spirar

han minns kvisten
ler in i rönnens vida skönhet

du bär många bär i detta årsvarv
det bär jag
ibland synliga
ibland skymda
beroende av hur mycket det kisas

han minns kvisten
hur grenarna sträcktes
vida
hur rötterna visade grenarna vägen

han täljer en skopa
en kåsa av grenen
grenen vilken landade ur rönnens händer

denna vackra rönn
ett hav av pärlor
djupnade karneoler

vari fåglarna rör färderna fritt
denna plats denna glänta
är
eldfängd
orange rönnbär
en aning mörkare orange nypon

han minns hur de vandrade hand i hand
hur han mjukt omfattade en ros
hur hon med kärlek följde hans rörelse

denna plats
denna glänta
är
eldfängd

han minns korgen med fägnad
nybakat bröd
hur hon i ärla morgon steg upp
knådade
flätade
gräddade
i vedspisens
eld
doften vilken omfattade hans slummer

drycken
doften
de bar i sina händer

hur de fägnade varandra

han täljer en skopa
en kåsa
sitter i denna glänta
är eldfängd
ännu röda hallon

hallon nypon rönnbär

en plats en glänta vari de röda samlats

rönnbärsträdet släppte denna gren till mannen med ögon för
i trä

inte alls var mannens ögon snidade i träd
och kanske var de kvistögon
han hade ögon för träd
han var
han är i trädens rörelse

rönn av fjolår
höst vinter vår sommardoftande
är vacker i kärnmönstring

han täljer med kniv
han gröper ur med sked kniv

han minns doften av gröt
smält smör
mjölk
sylten hon
rörde

spånen
han ler

minns hur hon släppte ut håret
hur lockarna stod i sky runt henne

han ler

spånen liknar ej lockar
mer fjädrar

så är kåsan given handform kupad
han slipar med sand
han putsar med hand

träder in i rödmötesplats
bugar inför hallonen
säg
får jag

hallonen faller lätt i hans hand

han minns
slånbärens vita skyar
hur vitvingsfjärilar lyfte
hur grenarna bar stift
bar pilar
bar spjut
hur de gröna bladen veks ut
han ser bären
djupnande
inväntande frosten

vi vandrade här
här i denna stigs följande

i hans hand faller hallonen lätt
han fyller kåsan lagom
andas in doften

vänder ansiktet in i vinden

ställer
kåsan
med hallon
på tröskeln
in
i

rönnbärsstugan

han täljer henne

en kåsa av ene

inför hennes ökenvandring

lyfter
kåsan

in i moln

viskar
tyst

välmeningen in

hon
törstar
aldrig

i

denna ökenvandring

hon

min älskade