snurra min värld
in i månsilverdalens
fjäderängder

dun
skålar

bär
gryningsnektar



skrev jag
detta

i sanden


suddade havet ut tecknen


lyfter havet dessa droppar
i stunder av mognad


så är
alla tårarna jag spillde


i sanden
renade av havet


väggen är rest in i bortovaro
ställningens rör följer vind. vind
hon är en frisläppt trana
släpper vingar fria
ställningar är pollen
belivar hennes jordmån
väggen är rest
bortrest


träden fäller bladtårar


de hör
trådens brustna

rosorna i
höstblick


doftar trösteord


vaggar trådens låga

en gång var jag en kvinna
en gång var jag är
är tog mig i handen
ledde mig in i en bakgård

bakgården var vacker
kanske var det bara är vilken visste var denna bakgård var
hur skall den beskrivas. går det någon sin
beskriva denna oas
det fanns en grind, inte alls en förfärlig grind vilken låste ute eller stängde inne.
hur skulle denna grind kunna detta. grinden hade vare sig gångna järn
hade vare sig lås. hade vare sig stängsel.
en grind var det så vacker och den grinden var av järn.
svart i vissa stunder ja svart. putsad med varsamma händer.
i vissa stunder var grinden skimrande silver

som vore den smidd av stjärnsmeder.
det var denna grind.
vem höll den vem bar den vem ja det var livet
livet vilket öppnade samt slöt grinden.

är tog min hand samt ledde mig till denna grind.
det var i en stund inom vilken jag höll mitt hjärta i mina händer.
smärtan hade så länge vridit om sylar inom mig.
slagit kvävt allt vad det går att tänka och tanken den kan tänka.
inte alls av eller ur elakhet.
inte alls. tanken hade länge upplevt min smärta
och det tanken helt resolut gjorde var att försöka hitta lösningar.
tanken gör det för tanken har en oändlig minnesbank.
inte endast från dessa stigar. från när och fjärran är denna bank.
tanken ser nu inte dessa minnen vara ägodelar
samt minnena befinner sig inte i bankvalv i lönnfickor ja ibland.

en gång levde ett ekbord hos mig
med vackra snidade rosor rankor
med vackra doftande lådor
ett vackert skrivbord i ek
ek
eko
ekolund
eklunden

med tyngd

vem satte elden

det finns tankar vilka. jag menar det finns minnen
vilka tycker om att leka kull tycker om att gömma nyckeln
tycker om att leka kurragömma. dessa tankar ilar pilar kvickt in i vrår.
fnissande klirrande med nycklar för se de har inte ett uns lust att göra illa.
de tycker bara att väggarna i minnesbanken ofta saknar färgvyer.
hur skall de veta att tanken tycker om rena linjer.
tanken har ju tvagat minnena
just för att det personliga inte skall färga det skedda.
tanken föredrar fakta minnen.
dessa minnen, lekminnen måste ju få leka så tänker tanken.
dessa minnen mognar växer till och leker gör de ju
inte bara sådär

barnen övar sig i klarhet
övar sig i finnande samt upplösande.

stundtals dyker det upp svärmar
kanske mer fläktar det in svärmar av färgade minnesvingar.
dessa svärmar fullkomligt virvlar runt alla vackerlagda lakan
de vackert krusade banden
de vackert vikta överlakanen med knypplade spetsbårder
barden sitter i eklunden
harpan ljuder vida
underlakan vackert vita
doft
ur lavendelfält
dessa svärmar fullkomligt virvlar runt
alla pappersark minneslappar.
det liknar väl mest oordnat kaos
men se det är ordnat kaos

tanken har nämligen en medhjälpare vad skall vi benämna henne.
minnesmakare. hon sitter i lyktskimmersvrån sömmar med silvernål
ett av de vackraste lapptäcken.
det skall hon breda ut över sömnen
i de stunden sömnen drabbas av marritter.

så finns det stim och de dyker upp.
stänker skvätter virvlar rena rama strömvirvlar.
jodå svärmarna samt stimmen gör tromber virvlar
ser ganska lustigt ut då de lägger det vida samman
och vilka toner de andas sen det fullkomligt dånar i huvudbasen.

hit ledde tankens försök hit
dit är nu ledde mig till denna grind.
till denna bakgård.
nej inte alls var det ett lönnfack.
det var ett är och jag var barn och jag var kvinna.

grinden öppnades bjöd oss in.
tvekade gjorde jag ej ty jag var kommen dit att vad än sker låt det sker.
jag orkar ej lyfta en hand och hjärtat höll jag i händer bröstet var vidöppet.
jag steg in. är släppte ej min hand.
märkligt att jag höll hjärtat ändå
höll är i min hand. så var det och i det vi stigit in.
tagit steget över tröskeln så att sägandes slöts grinden.

gräset sommargrönt nådde mig upp till skålarna av knä
ja, ja knävecken, mjukt rörandes vid. det var ett sådant gräs
du kan taga mellan tummar samt pekfingrar samt spela.
inte jag ty mina händer var fyllda med denna väg.
sådant gräs var det. en stig fanns eller en gång upptrampad i gräset följde vi.
nådde till körsbärsträden äppelträden plommonträden.
sommargräs ändå blom. nog märkte jag tycket ej detta var förvånande.
hur skulle det vara mer förvånande än en grind
utan gångna järn utan lås utan hängen upphängningar.
kronorna var fyllda av blommor samt surrande vingfolk.
marken. marken doftade ren jord så som det gör i platser liknande denna.
rabatter fanns med ringblommor djupblå irisar
rosor liljor stockrosor lavendel allt i en salig blandning.
alla utan trängsel.
alla välkomnade de mig i mitt trötta tillstånd.
mest av allt ville jag bara lägga mig ned.
är höll min hand stadigt. ett hus levde här.
träväggar. inte trätväggar
trädväggar fönster med snickarglädje
inte en enda ruta inte en enda dörr
jo en dörr med den var ett valv.
det doftade så doftar äldrehus
livets dofter ur vänligsinnade stigar

är ledde mig runt huset vi gick ej in däremot ledde är mig till fönstren
och vi kikade in. huset tyckte om vår närvaro
det upplevde jag i väggarna. tanken log still ty jag upplevde
i små korta frekvenser sekvenser innan tröttheten slöt mig inom
innan sylarna vreds om eller kanske var det
knivar svärd spjut. piskorna hade slutat vina.
en stund av ro smög sig sakta in.

är ledde mig till trädringen vi hörde barn.
barn vilka lekte stojade ja hela gården ljöd av glädjebarn
vilka hoppade hopprep. hopp. hopp.
vem håller i den röda tråden
vem har tvinnat trådarna till detta vackra hopp rep.

en gammal kvinna sitter på förstubron
stickar strumpor vantar mössor sjalar inför vinterns kommande.
hon ler vid min fråga.

jag ser barn stå i stjärnring med röda trådar
ser dem tvinna fläta samman trådarnas vilja
hopp hopp rep.
hoppa hopprep.
de lekte kull gömma nyckel kurragömma
pirra kula allt det barn gör i övande.
barn leker i allvarslärande

den gamla kvinnan ler hennes make hyvlar bräder
gossar ser på. hamra. hamra spika skruva putsa
vad bygger barnen vad bygger makaren.
bilar båtar hus skålar fat allt det vi behöver.
den gamle mannen vänder sitt ansikte till mig.
du vet träffa spiken rätt tälja utan att skära.
mäta passa grund väggar tak.
instrument redskap makaren ler hans kvinna ler
båda är ur ålder stigna.

är påminner mig om stegen leder mig till träden.

det är som
som om är häller ut mig där invid rötterna,
där i gräset. där under kronorna.
sakta ser jag träden släppa blommor
ser jag bär ser jag frukter mogna.
faller in i händer in i korgar
skörda , skörda lin.
i den stund mognaden är fallen vilar träden i nakenhet
för att i nästkommande sekund blomma igen.

allt är en våg av ständigt skeende

så vackert är detta och jag ser stammar gråta kåda
vem skar dem. stammarna hyssjar frågan min.
vem skar inte vem
kanske åldern skar oss kanske en spark kanske en vind kanske en,
vi gråter ty vi upplever allts tårar
och pärlorna trär vi på band
lägger bärnstensbården runt din hals viskar hela.
hela din väg vi värnar dig.

mitt ansikte
undviker jag att se i spegelsjön
ansiktet smärtar mig

det far ett nattmoln vida in över mina ögon
allt är mörkt så mörkt
det enda jag är medveten om
är att är håller min hand
svagt kan jag höra
hjärtat andas i mina händer
nattmolnet viskar mjukt
skall du
skall du ej




trädet
med den vida stammen

med rötterna

utbredda fingrar

med
krona
kronrötter
svarande


stammen den vida

träder in
i

cirkeln

ekrarna är
många



marken bär vita blommor

vita blomsterrankor
klättrar uppför stammen


hennes
kärleks stämma

kan
höras

i nattregnen

hon kryper samman tätt under de stora bladen.

hon har upplevt livet inom sig
har sett kroppen förändras
har sett ansiktet förändras var gång hon vänt
ansikte
det
in i vattnet
hon har tillrett en bärsjal
vävt
sytt in trådar
pärlor snäckor fjädrar
livets vägar
innan hon fäste dessa vid väven
hade hon tvagat väven i floden så floden var i
hade hon torkat väven i eldens sken så elden var i
väven var ur jord ur vind så de var i
inunder stjärndiademet hade hon sömmat så de var i
livets gåvor mitt älskade barn
livet rörde sig alltmer inom henne
ankommande nalkades
hon kröp in under de stora bladen
hon föder sitt barn
inte sitt
hon föder barnet
i regnets sånger
i solens droppglitter
i månens silverskimmer

hon kryper samman tätt under de stora bladen
paraplyer i grönska i hjärtform
snibbarna spetsarna ur vilka droppar lugnt faller

de vandrar i skogens frihöga
deras fötter är mjuka tysta
händerna deras är flätade kärlekskorgar
ögonen är laguner skapade i ömhet
allt vilket vissnat spirar i deras närvaro
regn skrider in
han leder henne till trädet
det träd vilket sträcker sig högt upp
vilket breder ut rötterna djupt ned
bladrankor slingrar sig uppför stammen
bladen är händer
givandehänder
djupgröna i hjärtformer

regn skrider
droppar

han vänder ett blad till henne
ögonen viskar ömt
drick älskade drick
hennes läppar
säras lätt
en droppe faller
en klarhets
ren
droppe
hon vänder ett blad till honom
ögonen viskar ömt
drick älskade drick
hans läppar
säras lätt
en droppe faller
en klarhets
ren droppe

deras ögon är glittrande regndroppar
i det solen stiger in i skogen
nakna möter de varandra
i det solröken
stiger

hon kryper samman tätt under de stora bladen
paraplyer i grönska i hjärtform
snibbarna spetsarna ur vilka droppar lugnt faller
doften ur nattregn uppfyller henne
hällregnen kom över henne
varför heter det häll

hon ser honom komma med den flata stenen
hans ansikte är leende solblad
hans steg är lätta
han ser henne
hon uppfyller honom
med värme

elden brinner stadiglågad
två flammor i ett
han lägger ned stenen
de inväntar eldens verkan

hon tager vatten ur källan
salt ur stenar
mjöl ur stenskålskvarnen
blandar med eneskeden han gav henne
knådar med händer
de gräddar bröden på hällen

varför heter det häll pilar en tanke kvickt förbi
häll
hälla
klipphäll

hon minns havet
klipporna
doften
tång
koraller
valarnas djupa
delfinernas glittrande
klipporna
solvarma
hur havets hand rörde vid hennes hud

häll kan ju vara en
eldstad
varför heter det eldstad
eldfängd
eldstad
pilar en tanke
pilade
pilar

hon minns hans vackra ansikte
hur hon med ett plymgrästrå
kittlat

jo
staden är byggd runt en kärna
vem sådde kärnan
sådd är kärnan

det gjorde jag
glittrar vildäpplet bortom grinden

den fallna grinden
gömd under vita blomsterrankor
blomsterrankor vilka klättrar uppför stammen
stammen vilken i rothand bär en källa

det är som
som om
som källan sipprar fram ur trädet

hon minns hur hon stelnade
i den stund
han for
en stam
vilken gråter

det är som källan sipprar fram ur trädet
trädbarken
livsbarken

det trädet har hon hört berättas om

kronan är
blickar du in i den
kan du se
livets hjul
livshjulet

snurra min värld
in i månsilverdalens
fjäderängder

dun
skålar

bär
gryningsnektar

livshjulet
snurra kan du se
spiralen vilken leder uppför nedför
hon kurar sig samman

så kallt har det blivit
sedan

samman kurar hon sig
tag dig samman

sluter ögon
upplever inhägnaden sluten runt sig
staketet
instängdheten

hur hennes fingerknoppar blödde
var stund hon greppade om staketet i längtan ut
vilket för henne är in
taggtråden de virat
skar henne

hon minns instängdheten
hur hon kvävdes
hur hon ofta lutade sig fram
med armarna sina runt sig
hur hon vaggade sig
tag dig
samman

hon stod inte ut
såg inte ut
hon stod inte ut
hennes inre stegrades
de såg det ej

träden kallade

en tanke pilade kvickt

varför heter det stod ut
varför säger du så
glittrande log tanken

min vilja är att ruska om dig en aning i kärlek

varför heter det stod ut
stod inte ut

var hon en saltstod
av alla tårar hon kvävt

stod inte ut
är det bakvänt sagt

du längtade ju ut
så du stod inte in

vad heter det står

jag retas i ditt tunga
i kärlek

du längtade ut så du stod inte in
du orkade ej med instängdheten

träden harklade stämman
nu tanke kär har du välan trasslat in alla mina grenar
hur skall vi reda ut detta
jo
så här

trädet sträckte fram en hand
sätt dig här kvinnovandrerska

hon stiger in i handen
så
nu är hon både ute samt inne

tanken ler
berätta vidare

hon sprang som om
som om hon var förföljd
instängdheten
staketet brast

hon rusade utan att se sig för
det enda vilket drev henne var träden
kallade

hon föll i en grop
en jaktgrop

plötsligt var marken borta
hon befann sig inte under de stora bladen
i en fångstgrop
mörkret föll snabbt in
träden viskar mjukt
detta är ej en jakt eller fångstgrop
dina springande fötter
dina ögon vilka var springor
rörde vilt vid
våra rötter
du märkte vare sig taggar snår
eller utstickande grenar
detta vår kära
är

den grop vi vidgade för dig
en värnandegrop
vilken i kärlek hindrade dig från att rispa
skära
slå dig

det är
en
vaggandegrop

vi håller dig åter

hur skall jag komma upp
slumra en stund
mörkret är här
vi höljer dig med våra grenar

hon hör en varg sjunga
så som
endast vargar kan

hon sluter ögonen inväntar månens silver

hör mjuka steg

han lägger av sig hamnen
manteln

sträcker händerna till henne
hon tager emot hans händer

han lyfter henne ur gropen
breder sin mantel runt hennes huttrande kropp

han för henne till

de vilar samman i natten
tätt under de stora bladen

i gryningens skymning synes en man


han
håller molnblomman
i händer


varsamt
utan press

lyfter händer


flyg vackra
flyg


sväva

in i himmelsskogarnas
frid


molnblomma
i min ögonrymd

hon är i en stund ett tysthänge
i det vida trädets fingerkorg
mjukt rör hon vid hans handlob

du fagra
sällsamhet


strör guldoblater


vissnade ängars sinande

synes


stiga upp
ur irisfältens djupblå

daning

och


träden breder ut händerna sina
sinkällan blöder
blöder ur fingertoppar

brustna av frätande syror
etsningen stiger ur
kopparplåtens klanger
du fagra linjenät
träden strör guld
i markernas vaka


ej mer

kan hon vagga
smärtan i bröstet sitt

omgiven
är
släckta lågor

av
släckta vyer

ser hon
dimman

sakta
sänkas



ögonens
vidgade pupiller


är hennes
framsträckta händer


hjulet

hjulet vrider sig
ur balans

hon störtar
handlöst

utför



vad är
ditt svar

nattvind

är svaret
de släckta städernas

kala
stränder


vem bär bönen i knäppta händer


är det
hjärtat vilket skimrar


i källans
stillhet


nattvind

ditt svar är


vada i floden
till stranden


däri rosornas döttrar dansar



ögonvyer är släckta
i hennes ögon

mitt ansikte
undviker jag att se i spegelsjön
ansiktet smärtar mig


det faller ett tysthänge in i markhägn
stiger in i molnens vingar