den eldröda
klänningen


bar jag
aldrig


den var icke min


du trängde djupt in
i mina orörda skogar



däri vinden
är den röst vilken talar



älskade



släck tystnaden
allt det du ser är ej det synliga

slut synvinkeln
se djupare



tala till mig
i mig




en gång kom han ur den röda sanden
naken med obrända fötter
vandrade han i de släckta
ökenstädernas
glödande
böner

de sådde bönor i fältens torrlagda fåror
bönstjälkar lindade värn
gav markerna
näring
till
liv


han gavs det denna rörelse angav

vindarna sträcker
händer




sträcker
fingrar



släck tystnaden


de lyfter krukor




ur
sandens djupa




varsamt




sköra äro de vordna


rullarna




pergaments bladen



skrevs av
dem


vilka talar
i vindarnas jordmån



släck tystnaden
allt det du ser är ej det synliga
slut synvinkeln
se djupare
tala till mig
i mig

jordarna
andas de tusen stigarna
andas tusenbladen

azaleorna
azaleaträdens
skira
rosengårdsblad

körsbärsträdens skira hav av kommande bär
grenarnas fingerbjällror

minns pinjelunden
tallarnas mjuka linjer
minns de nätta stegen
stigarna
de mjukt trampade i gryningen
i ännu månsilverskrudad vithet
minns hur de vände ansiktena in i källan
hur synen klarnade

jordarna minns
bergen med snöstrimmade händer
höljande bergen i stundtals strålande bländande ren vithet
minns vimplarna i träden
vita vimplar vilka viskade god resa
minns alpackornas mjuka

minns han med orange skrud
vilken satt
ännu sitter vid bergets låt oss säga fötter
där finnes en rundel
en cirkel med sand
vit sand
från var
från när
det vet han

omgiven är han ej av stenar
nog är han en eld
med mildlåga
omgiven är han av skålar
med sand
ädelstenssand
vad gör han

han lyssnar till jorden
hennes hjärtas sång
han målar med sand
läser tecknen
kallar in vindarna
vilka blåser tecknen vida

han ser i berget azaleor körsbär
släppa bladen vita
det är
fullbordat

han är en gnista

vilken
instiger i bergets grund

de ser hans ansikte
klarna

i källan vilken sipprar ur berget

minns de nätta stegen
stigarna
de mjukt trampade i gryningen
i ännu månsilverskrudad vithet
minns hur de vände ansiktena in i källan
hur synen klarnade

vad bar de
vad kom de
när



kryddgården
sträcker


öppnad hand





örtblad
doftar


basilikans
pelare




skeppet
seglar
till tempelön






däri
eldfaten

leder väg



vad bar de
vad kom de
när


de kom vägen
vandrandes över sjön vilken lever i berget
sjön med de röda vattnen
de bar
tarvlinne
orörda var dessas hudar
orörda var dessas sinnen
de bars av en hand
av en slup
av en båt
rodde de
nej de rodde ej
de fördes
avkläddes tarvlinnen
kläddes i djupblå
indigoskrudar
händernas insidor
målades djupblå
indigoblå
för att de skall minnas vägen in dig gå
i var stund de förtvivlar med sin egen ohörsamhet

dessa kvinnor lärdes
hennes andning
de bar kvinnodalens pärlor i sina ögonhamnar

de kupade händerna under källan
ty deras händer voro rena
de hörde dropparna viska nöden
från var den kom
de helade dropparna
med sångernas
insikter

kvinnorna trampar mjukt stigen
fötter mjuka
likt havets mjuka dyningar
dyner ligger i mjuka veck i öknarnas sand
vandrarfolken beduiner
nomader
samlas

bär med sig karavaners dofter
kryddor
kanel kardemumma

eldfaten väcks
tältdukar är böljande baldakiner

han ser en
visdom
sitta under ett ökenträd
med blommande grenar
bär
azaleor bär körsbärs blom
visdomen rör händerna
rör kvinnornas pannor
de släpper skruden
händernas
djupblå
blir

i tälten bäddar kvinnor med
mjuka kuddar
dynor
avkläder
kropparna reskläder

bjuder ur lerkrus ur vattensmycke droppar av vilonektar
sagorna tonar ur resande brösts stillhet

visdomen rör händer
vad formar visdomen
lera är det ej
stenar ej
luft

ja luft är det

ur kvinnor stiger
snöleoparder
vita skimrar pälsar
med svarta djupt blå mönster

de vakar med bergen
bergen med tunna
vita slöjor

i bergens inre höres tempelklockor ljuda

i dalarna
synes strålandeblå bergsvallmo
svara himlarnas
svävande
maneter

de ser hans ansikte
klarna

i källan vilken sipprar ur berget


hans ord
rör vid hennes


sinade floder






strömmar
stannade


blottar
stenskönhet






strimmor
i molnade visar


safirskogens
blå

blad




stammar vita
rodnar


i morgonvind




han tar av träden emot
en harpa
han tar av henne emot strängar
de hör honom
mjukt lyfta tonerna
lyfta nattens slöja
han hälsar solens uppgång

släck tystnaden
allt det du ser är ej det synliga
slut synvinkeln
se djupare
tala till mig
i mig

jordarna
andas de tusen stigarna
andas tusenbladen

i källan vilken sipprar ur berget

han ser kristallbergen
de berg vilka steg ur kvinnodalens tårar

hör de rena tonerna
hela

ser händers insidor
indigoblås djup

ser händerna vitna

minns ett träd med vit stam med eldblad
där vid sjön
sjön vilken lades dit av berget
hur han så ofta stannade där in vid
lyssnade till sällsamma toner
harpotoner

han ser solen stiga upp
ser bergen färgas röda

ser männen
sjunga
stenar
till
trappor

trappor
stigande
till templet vari solen sänder bladen

åter ser han folken med lyssnande stigar
ser han dessa skövlas
stiga in i bergen
för att där nynna tonerna
vidare

han ser en örn lyfta ur bergets öga
ser örnen sväva
skåda

blicken är skarp
skär kanterna rena
allt är en väv

släck tystnaden
allt det du ser är ej det synliga
slut synvinkeln
se djupare
tala till mig
i mig

jordarna
andas de tusen stigarna
andas tusenbladen



hon tar bladet
i handen


bladen
med de sköra
vingarna




läser orden
han drömde i sommargryning





hans andning
vacker


skrämmer henne



vindarna sträcker händer
löven virvlar
virvlar faller stiger
bäddar in
bäddar in
träden hör en man
sjunga till harpans svävande toner
en slända rör vid natt och dag
nycklar klirrar vid flodernas stränder

i sjön andas sländor
rör vid lotusskålars tusende

släck tystnaden älskade

vindarna sträcker
händer
sträcker fingrar
rör vid molnögas skimmer
molnfolken skrider lugn
in över slätternas böljande hav

högt upp svävar de
väktarvingar
vakare med markernas bedjande stämma

molnfolken åhörde budet
svarade an
breder ut mantlar
breder ut blad

slätterna är täckta med timjan
timjan andas renande andning
mjuka bäddar med vita
skirvioletta blommor
humlors
djupa
bastoner
stiger

molnfolken åhörde budet
svarade an
breder ut mantlar
breder ut blad

stäppsalvia
strålar blå

vinden
vindar rör vid mantelflikar

det faller ett mjukt svalkande regn

fyller trädbrunnars
torrlagda

han sitter vid tröskeln
på trappan vilken leder till dörren

händerna är vandrade marker
rörda av solvind


en gång kom han ur den röda sanden
naken med obrända fötter
vandrade han i de släckta
ökenstädernas
glödande
böner

de sådde bönor i fältens torrlagda fåror
bönstjälkar lindade värn
gav markerna
näring
till
liv


han gavs det denna rörelse angav
vit är skjortan
byxorna
är vida
fötterna
är i stövlar
mjuka

han har svårt bära skodon
umbäranden har han vandrat med
viskande
um aum
bär
bär mina stigar i din hand

han hade sett
brunnen

hade hört vattnens djupa stämma

hört floden bäcken
källan porla

de visade honom det han nu skapade ur ögonbilder

sanden steg
vindarna blåste
sanden
virvlar
blir en brunn

en vandrande
bär ett vasstrå
givet av
floden

floden ur havet
vari hägrar
vakar

vandraren sticker ned strået
vatten sipprar
ur
källan


källan

släck tystnaden
allt det du ser är ej det synliga
slut synvinkeln
se djupare
tala till mig
i mig

jordarna
andas de tusen stigarna
andas tusenbladen

i källan vilken sipprar ur berget


pilträdet
skänker grenar
han flätar spann
korgar
till lyftande av pärlor
vattenpärlor

korgen
bär snäckor
bär havshänder

till flodbädden vänder han sina stigar


han formar krus av lera
till lyftande av blad

bergen viskar
kallar

väktaren vid porten väntar honom
han instiger
bergsfolken undervisar honom i smide
han smider en hink ett spann till lyftande av vatten


han ser kvinnorna vid källan
huru de kupar händerna
tar in vatten
läser
stigarnas anleten
ser vattnet sippra ut mellan fingrar
han ser snöleoparder vaka i ring

hör kristallbergen tona in

så visar
vattnen


de ser ansikten
klarna

i källan vilken sipprar ur berget


glädjen
i dina ögon

älskade



såg jag slockna



en sjunkande eldsol
föll in i havshand



havet
krusade
ryste



vågen sjönk in



älskade
glädjen
i dina ögon såg jag slockna




dina händer
en del av min hud



bränner



din rädsla för mig

tog
över


din stig



mina blottade händer
är svedda


hudlösa





älskade



pelargonerna



i de franska
fönstrens
höga





blommar eld
röda


kanske minns de
dina fingertoppar






myrtenkransen
är vissnad



älskade


jag smular
lagerblad




mjukt i mellan fingertoppar


andas in
helandedoften


innan jag släcker
mina ögon






den eldröda
klänningen


bar jag
aldrig


den var icke min


du trängde djupt in
i mina orörda skogar



däri vinden
är den röst vilken talar



älskade



släck tystnaden
allt det du ser är ej det synliga

slut synvinkeln
se djupare



tala till mig
i mig



jordarna
andas



de tusen stigarna
andas tusenbladen



azaleorna
azaleaträdens


skira
rosengårdsblad




körsbärsträdens skira hav av kommande bär
grenarnas fingerbjällror



älskade
släck tystnaden


runt
mig



släck elden i min hud