Hej
mitt namn är Marcus.

Jag är inte rik
och har inga unika
egenskaper
som gör mig
till en bättre
människa
än vad du är
men för ett tag sedan
kände jag
att jag fastnat
i mitt liv
och det skulle jag
vilja berätta för dig.

Naturligtvis
kom detta
i samband med
att jag skulle
fylla 40 år.
En del kallar det
kris
jag kallar det
uppvaknande.

Jag har 3 barn
12, 15 och 20 år
och det hela
har sitt egentliga
ursprung
från en dag i maj 
då jag betraktade
min lilla tös
på ett sätt
jag aldrig
tidigare gjort.
Jag betraktade
hennes leende
rörelser
energi
tal
tempo
kroppshållning.
Jag lyssnade av
och läste
samspelet
mellan henne
och hennes kamrater
i synnerhet hur min dotter
kommunicerade
vad hon gjorde
och framförallt
hur hon gjorde det.

Jag betraktade
verkligen glädjen
över livet.

Efter den dagen började
jag fundera
riktigt djupt på
varför jag inte
mådde så bra
som jag
någonstans
innerst inne visste
att jag faktiskt
kunde må.
Och ska jag vara
riktigt ärlig
har jag faktiskt
mått ganska dåligt
under en längre tid.
Glädjen över livet
har varit
som bortblåst.

Funderingarna över
livet tilltog
och jag började
ställa frågor
till mig själv.
Huruvida de frågor
jag ställt
är vettiga
eller
om de svar
jag fått
är rimliga
vet jag inget om
men de känns
mer ”rätt”
än ”fel”.

Mer intensivt
betraktade jag nu 
alla barnen
i byn där jag bor
och började se
ett mönster.
Mina funderingar
kretsade allt mer
kring barn
deras beteenden
och vanor
vilka jag sedan jämförde
med vuxna människors
beteenden
och vanor
speciellt mina egna.

Detta gav mig
ett par högst intressanta
insikter:

Barn sover mycket.
Vuxna sover ganska lite.

Barn lägger sig tidigt.
Vuxna lägger sig sent.

Barn agerar.
Vuxna tänker på hur de ska agera.

Barn går från tanke till handling.
Vuxna går från tanke till tanke.

Barn vaknar av sig själva tidigt.
Vuxna vaknar i regel av klockan, för sent.

Barn vaknar lyckliga med mycket energi.
Vuxna ”vaknar” med låg energi.

Barn äter ofta och små portioner.
Vuxna äter mer sällan och stora portioner.

Barn äter det de gillar och som gör dem glada.
Vuxna äter det de bör äta och som gör dem mindre feta.

Barn rör instinktivt på sig mycket och regelbundet varje vaken sekund.
Vuxna rör på sig i regel vid några enstaka tillfällen i veckan.

Barn blir piggare av rörelse.
Vuxna blir trötta av rörelse, gym och liknande sysslor.

Barn väljer utifrån frågan – ”Vad gör mig lycklig”.
Vuxna väljer det rationella och smarta.

Barn vill ha mycket.
Vuxna har lärt sig acceptera lagom.

Barn befinner sig nästan alltid mentalt i nuet.
Vuxna befinner sig mentalt oftast i gårdagen eller i framtiden.

Barn vill instinktivt alltid vara delaktiga.
Vuxna är gärna passiva åskådare.

Barn vill alltid lära sig nya saker.
Vuxna håller sig gärna till vad vuxna redan kan.

Barn misslyckas hela tiden.
Vuxna misslyckas nästan aldrig.

Barn lyckas nästan hela tiden.
Vuxna lyckas nästan aldrig.

Barn fokuserar på det som gör dem glada.
Vuxna fokuserar på det som gör dem irriterade.

Allt detta 
gjorde
att jag kom jag fram till
ytterligare insikter.
För i min papparoll
har jag lärt
mina barn
att ta efter mig
och mitt beteende.

Det är faktiskt
ganska fascinerande
att jag inte velat göra
något annat än det ”rätta”
och nu kommit fram till
att jag egentligen
gjort det absolut ”sämsta”
i min roll som pappa.
Jag har omedvetet
omprogrammerat
mina barn
att söka sig
från lyckan.

"Att vara lycklig"
är ett tillstånd
vi alla vill uppnå.

Vi vuxna jagar
förgäves
lyckan
men den finns inte
på bankkontot
i disciplin
på utlandssemestern
i ett slott
inte heller på Facebook.
Lyckan som alla
vill finna
finns inom oss.
Alla barn
bevisar som sagt
detta.
De är lyckliga
och tänk tillbaka
på dig själv
som liten
visst var du lycklig då?

Du var säkert
riktigt glad
ville så mycket
gjorde så mycket
men sen sakta
och lite i taget 
omprogrammerades
du.

Min slutsats är
enkel
jag har allt
att vinna
genom
att ta efter
och imitera
barns beteende
och vanor
i min vardag.

Jag har nu praktiserat
detta ett tag
och känner
hur jag börjar
finna tillbaka
till lyckan
jag en gång
instinktivt
upplevde
som barn.
För barnet inom oss
finns
och det är bara
genom
att tillåta
det barnet
få en större plats
i våra liv
vi själva ger oss
möjligheten
att uppleva
lycka.

Barnet
inom oss
vill leva
fullt ut
för vi har
alla
blivit omprogrammerade
i livet till
att bara överleva
och därmed
gått miste om
att uppleva
verklig lycka
i varje andetag.

Livet ska levas - inte överlevas.