När jag gick i sjätte klass under sextiotalet i en liten gudsförgäten håla i södra Halland, hade jag träslöjd varje onsdag några kilometer norrut i en annan liten by. Under hösten 1963, en grå novemberfredag, hade president Kennedy blivit skjuten, och på tisdagen efteråt blev en klasskamrat överkörd av en lastbil när han försökte hinna med skolbussen. Han dog senare i ambulansen med ryggraden bruten på tre ställen. Han hade varit lärarens favorit och utan ansträngning fått de högsta betygen, medan jag stod lägst i rang och ständigt skulle klämmas åt och rackas ner på. Även sedan han dött var han i mina ögon en äcklig, smilande översittartyp. Alltså sörjde jag honom inte, låtsades inte ens göra det. Kamratens begravning en frusen decembersöndag bevistade jag alltså inte men jag frossade ohämmat av den mörkbruna begravningstårtan veckan efteråt i skolan.

Under de oförglömliga onsdagseftermiddagarna med träslöjd, kulminerade den mentala och fysiska mobbningen på sätt som sedan aldrig överträffats. Vad som än kom att hända senare i livet, kunde detta bara vara ett relativt himmelrike.

Vad som utspelade sig i skolan under dessa onsdagar berättade jag aldrig om för mina överbeskyddande föräldrar, utan jag bar det med mig som en själens och känslans barlast, en bitter skörd, tämligen väl inkapslad i mitt minnesarkiv, och många år senare endast yppat för min terapeut, en inkompetent person som tyvärr inte tog mina minnen och trauman på allvar, utan menade att jag känt fel, uppfattat fel och borde skaffa mig en vuxnare bild av min barndom. Kanske hade han rätt. Eller missuppfattade jag honom.  

Min skoltid pendlade således mellan Purgatorio och Inferno. Det var först när jag själv blev rektor som jag hamnade i Paradiso och kunde få ut min hämnd, visserligen på helt andra elever, men det är själva principen som är intressant för mig. Livet är ju aldrig rättvist.

Det var alltså dels åttornas rent fysiska mobbning, de som hade vår tillfälliga skola som sin ordinarie. De gick i åttan därför att deras betyg inte hade räckt för realskolan – eller därför att de inte ville gå där. På den tiden sade man att de var dumma i huvudet, men så får man inte uttrycka sig idag. Trakasserierna stod främst en av killarna i åttan för, en kille som jag senare tyckte liknade Mick Jagger men som hade stripigare, mer otvättat hår än denne och den slängiga luggen ständigt framför högra ögat, något som bör ha försvårat hans synförmåga, och kanske även tänkandet tog skada av det, känslolivet i alla fall. Det kunde handla om att få huvudet under en rinnande kran med iskallt vatten, därför att jag "varit kaxig", att få min röda hemmastickade halsduk som en strypsnara runt halsen tills jag tappade andan och svimmade under de andras jubel, eller andra fantasifulla trick, som varm choklad i håret och det ökända "kalsongtricket" – än värre genom dåtidens sladdriga kalsongmodeller.

Dels var det mina s.k. ”bästisar” i klassen och deras mycket sublima psykiska mobbning. De byggde upp en mycket listigt uttänkt konspiration för att riktigt sätta mig på pottkanten. Fortfarande är syftet med detta en gåta för mig, men likväl något som för alltid gjort mig en aning folkskygg och socialt inkompetent, egenskaper som jag trots allt har stor nytta av som rektor. Åttornas mer brutala metoder satte aldrig särskilt djupa spår i själen, vilket däremot mina s.k. ”bästisars” påhitt gjorde på ett smärtsamt sätt. Inte blev det bättre av en usel men dyr terapeuts benägna bistånd några decennier senare.

Så här var gick ”bästisarnas” mentala kalsongtrick till. Det var möjligtvis under tidig vår 1964, efter den traumatiska och dramatiska hösten, och dags för ännu en av dessa mardrömsonsdagar. Först hade vi som vanligt fått varm choklad med åttorna skränande som skadskjutna kajor omkring oss, och sedan hade träslöjden tagit vid. Slöjdläraren var en liten tjock karl i militärgrön skyddsrock, täckt med fingeravtryck i sågspån. Sina rödsvullna prinskorvsfingrar brukade kleta fast vid mina axlar när han kollade träbiten jag försökte göra något av. Så klappade han mig klibbigt och sade: "Det där kommer att bli riktigt bra!" Som avslutning smekte han träbiten med en nästan obscen rörelse – men det fattade jag först långt senare.

Just denna onsdagseftermiddag stod jag inte i den vanliga slöjdsalen, utan för mig själv i rummet bredvid, där det fanns en bandsåg och en träsvarv jag aldrig fick använda. Jag ville bara vara lite för mig själv en stund, det blev ibland för mycket för mig med snack och tjafs och trista skämt. Plötsligt uppenbarade sig en av klassens mer bullriga typer, inte en av ”bästisarna. Han dök flåsande upp med andan i halsen och började grovt förtala mina s.k. ”bästisar”: "Bo-Göran och Lars-Anders är ju så himla korkade, tycker du inte det? De är ju så fjäskiga och dumma, det tycker du väl, eller hur?" Han var väldigt pådrivande och propsade på medhåll, nästan aggressivt. Han lade i princip orden i munnen på mig, och jag hörde mig själv hålla med om att mina ”bästisar” var ”stora idioter” och ”helt genomkorkade”. Det var en pärs för mig att jag inte vågade tala väl om mina ”bästisar”, men jag ville helt enkelt inte stöta mig med den brutale sällen, rädd som jag var att få stryk på toaletten eller råka på en ”huvudspolning”.

Jag har alltid varit feg och rädd för fysiskt våld och alltid rättfärdigat för mig själv så att jag kunnat svara ja om andra verkat vilja ha det svaret eller nej om det skulle passa bättre. Tyvärr genomskådas förr eller senare den bluffen vilket lett till att jag försöker göra detta alltmer sublimt för att inte bli avslöjad. Men jag är inte konflikträdd.

Hur ryggradslös och illa till mods kände jag mig inte efter detta märkliga samtal! Jag filade som en galning med ettans sandpapper på träbiten jag höll på med så att den korpulente slöjdlären log från andra sidan salen, ty han hade väl aldrig tidigare sett mig så alert och flink med ett stycke trä. I och för sig var detta en välkänd, nästan trygg känsla, ofta nog beledsagad av insikten att ”Jag är en förrädare”, en känsla som förföljt mig genom åren och som hela tiden besannats.

Men jag slog bort mina farhågor och tänkte att det snart skulle vara ur världen, nu när den där typen fått sitt medhåll, och så skulle allt kunna återgå till det normala, den gamla vanliga välkända vardagsplågan och inga nya, svårbemästrade otrevligheter.

Jag stod alltså åter vid min ordinarie bänk och försökte jobba med min träbit och inte tänka på det som nyss hänt. ”Hoppas, hoppas att allt skall vara glömt!” var min enda tanke. Då såg jag hur klasskamraten plötsligt stod och pratade med mina s.k. ”bästisar”. Han pekade mot mig och munnen gick som ett par kastanjetter på honom. Jag förstod allt. Bilden hade klarnat. Han stod helt enkelt och rapporterade om sina upptäckter, om mitt stora svek.

Mina ”bästisar” hade alltså skickat iväg sin agent för att ta reda på om jag skulle försvara dem eller ej, när denne förtalade dem. Situationen var hemsk, bottenlöst hemsk – min egen falskhet hade dragit undan mattan för mig! Jag kände mig alldeles snurrig och svimfärdig och med en fladdrande fjärilskoloni magen.

Jag hade förrått mina ”bästisar” därför att jag var så förbaskat ryggradslös och feg. Jag var inte värd ett ruttet lingon, inte ens ett omoget blåbär. Min status i klassen hade redan tidigare legat på bottennivå, ointresserad som jag var av allt vad idrott hette i allmänhet och av att sparka boll på rasterna i synnerhet. Nu kraschade hela min värld ner i botten, ja, långt ner i slammet där jag kröp omkring, kippande efter luft. Mycket riktigt blängde mina ”bästisar” elakt och triumferande mot mig. Det var väl det de visste, det som de alltid hade vetat: Jag var en stor skit! Nu hade de bevis.

På vägen hem i bussen satt de sedan och var odrägliga mest hela tiden, sade otroligt löjliga saker som jag inte fattade syftet med då, men som jag senare förstod var ett slags psykande hämnd för att jag inte talat väl om dem som skickat iväg sin agent, och också för att jag skulle känna mig riktigt osäker och må riktigt dåligt: ”Vad fint hår du har!" "Oh, så snygga skor du har! Var har du köpt dem?" "Fick du inte gröt i morse?" De lyckades verkligen få mig att må som en smutsig trasa full med onämnbara vätskor. Mina ”bästisar” fick jag sedan aldrig helt tillbaka, och frågan är om de någonsin varit just bästisar.

Men nu är det jag som har makten. Idag är jag rektor över just de skolor där jag gick under 60-talet. Mina antagonisters barn har gått i dessa skolor. Jag har unnat mig nöjet att straffa i andra led. Kommer ett tredje tvekar jag inte.

Vem har sagt att livet ska vara rättvist?