Du kunde segla lugnt och stilla
på blanka tysta vatten
vars yta varsamt krusas
av vinden ifrån land.
Du kunde segla inom skären
och söka hemmavikens trygghet över natten
om bara inte oron fanns
och sinnets heta brand.

Du kunde segla samma rutt
som igår och dagen innan
och navigera trygg och säker
på ödets innanhav
men din heta längtan tvingar dig
att spränga fosterhinnan
och styra mot de vatten
där skutor går i kvav.

Vad driver dig
du rotlösa seglare på haven
att i djupa mörka vatten
söka botten med ditt lod
när alla gamla sjökort
du har sänkt i ättegraven
och navigerar endast
efter sången i ditt blod

Är det morgonstjärnan
som du söker
för att fästa hennes ljus
som en laterna i din för
då mörkret
i den farled du besöker
blir så skrämmande
när eldarna som brunnit länge
falnar ner och dör.

Du sätter alla segel
för att känna att du lever
och stiltjen blir en fasa
på hopplöshetens hav
Nej, hellre stormens dån
och kölens gnissel emot reven
än att tvingas höra tystnaden
i tankens tomma grav.

Men nu har du seglat runt din jord
och sökt efter en ö som heter Sanning
en ö där alla vindar bor
och där alla skeppen
mönstrar sin bemanning
En strand där alla vågor föds
som likt en moders puls
från pol till pol vibrerar
en kust där alla själar möts
som över havets sanna öde reflekterar.