Pappa, jag trodde att du glömde stänga dörren efter dig,
då du gick.
Jag satt där länge och väntade på att du skulle komma hem snart igen,
stänga dörren om mig så att jag skulle kunna fortsätta leka tryggt.

Det regnade, stormade, haglade och snöade, in genom dörren,
så hårt på mig.
Jag satt där hela tiden och väntade på dig.

Rädslan kröp sakta på,
mer dag för dag,
krafter försvann, jag blev sittande kvar så svag,
rädd över att löven skulle täckt din väg,
att du aldrig skulle hitta hem till mig igen.

Pappa, det tog tid,
jag växte upp,
insåg det: du skulle aldrig vandra tillbaks för att stänga dörren om mig.

Jag reste mig upp, stängde dörren själv, inte helt,
jag har låtit den stå öppen på glänt, du kommer ibland,
genom åren har du kommit , hälsat på, som om du engång aldrig skulle gått.

Då du var liten, så som jag var då du gick ut ur vårt hus,
lärde du dig nog aldrig riktigt hur hårt man måste ta i för att stänga en dörr.

- Jag kommer aldrig klandra dig, men jag har insett nu,
att det under alla år varit så meningslöst att tyst längta efter dig.