Den lilla flickan med katterna
Den lilla flickan med katterna
Den taniga svartklädda lilla flickan var arbetslös. Den söta lilla flickan med de svarta ögonen de darrande näsvingarna och den djärva amorbågen levde i vad dom kallade utanförskap. Men det var inte synd om henne för det, för hon var född i en tid då Luther och den nordiska arbetsmoralen under det mångkulturella trycket började förlora sitt grepp.

Och hon var rik till sinnet och själen, för hon hade ju sina skatter. Som spann lika gott arbetslösheten till trots. Spann och spann ihop flickans liv mellan tusen och en natt. Natten är dagens mor, kaos är granne med gud som hennes favoritpoet Stagnelius skrev.

Arbetslös föresten...det var hon minsann inte alls. Hon hade sin Kattjour och så bodde hon i en liten butik för andrahandssaker i ett bostadsrättsföretag som ställt sig vid sidan av marknaden i den äldre ytterstaden. Så hyran var låg, och grannarna trevliga. De kom till henne med saker de inte fick plats med hemma, för de ville att hon skulle leva och finnas just där. Och om någons katt försvann visste de alltid vad de kunde finna den.

Flickan, som föresten hette Klara, tyckte ändå det var bäst att sova bort dagarna. Det var så mycket buller och bilar då, och stressade människor med ögon och öron bara i sina telefoner. Nu när man var anställningslös och kunde välja alltså! Men hon brukade då alltid sätta ut en låda med Paul Lafargues, Karl Marx svärson, lilla skrift "Rätten till lättja" utanför butiken, och en gammal FNL-bössa att lägga betalningen i. Eftersom den boken inte riktigt passade in i tidens arbetslinje och fortfarande var lite skamlig sålde den bäst på det viset.

Precis som sina katter tyckte klara också om möss. Hennes pappa hette nämligen Klas, och själv kunde hon väl identifiera sig med Klas Klättermus - "Det var en gång en mus och den musen hette Klas, och han var alltid bjuden när det var stort kalas...Det bästa som han visste det var att lata sig, Faderullanlej!"

När Klara vaknat och sett något enstaka bra inslag på teven - hon bejakade för fullt igenkännandet och hemkänslan i gamla svartvita svenska långfilmer - brukade hon gå ut. Alltså då rusningstrafiken hem var slut. Då var det mest katter ute, och råttor förstås. För på den här tiden - arbetslinjen hade gjort de rika rikare och de fattiga fattigare - åt många upp kattmaten själva och släppte ut sina älsklingar att försörja sig själva. Och det var ju alla glada för, inte minst de fria katterna. Dock hade de det inte så lätt, för råttorna hade vid det här laget nått en betydande storlek och drog sig inte heller för att uppträda offentligt. Så gator och torg och parker var liksom intagna av två rivaliserande gäng i en musikal från Harlem.

Klara blev lätt vän med katterna. De ville gärna följa henne hem till hennes kattkollektiv. Så hon hade butiken full, för hon sov så gott om dagen med fridfullt spinnande nattdjur omkring sig. Och då kunde hon även nedbringa de stora energikartellernas hastigt ökade värmekostnader, samt mer än helhjärtat bekämpa deras lömska kärnkraft, radikal småföretagare som hon var.

Det fanns många ställen i stan där det var synd om katterna. Det var exempelvis i Djursholm, Danderyd och Östermalm. De kunde exempelvis inte komma ut så lätt, för där fick de fortfarande kattmat på burk och resterna av mattarnas gåslever och ryska kaviar. Av medkänsla gick därför Klara ofta till dessa trakter på sina nattliga promenader, även om det var klart besvärande med de många och feta råttorna kring smulorna från de rikes bord. Hon vandrade gata upp och gata ner, och tog kontakt med alla stackars katter som satt i fönstren och längtansfull tittade ut på råttornas frihet. Ibland kunde hon ställa sig där och sjunga en serenat för de församlade katterna, om hur svårt det måste kännas att vara katt bland hermelinerna.

Men hon kunde inte göra det lång stund, för det var just till dessa trakter polisen koncentrerade sin resurser och begärde att få se på utegångstillståndet. Och något sådant hade hon naturligtvis inte - arbetslösa skulle ju bara gå till Arbetsförmedlingen, nåt annat hade det före4sten ofta inte råd med, och sen snällt gå hem och vänta på ett arbete som aldrig kom. Eller som de var för illa därann att klara vid det laget. "Mörknadshushållning" kallar vi den metoden, kopierad efter det förkulturrella stadium av mänskligheterns ut veckling då den så kallade djungelns lag gällde.

Eftersom alla katter så hemskt gärna ville komma hem till Klara tgvingade samvetet henne snart att välja, så att det mest blev katter från de utsatta områdena hon bjöd med sig. För hur väl människor där förskansade sig i sina lägenheter, med tusentillhållarlås, skottsäkra enmeters platonståldörrar och elektriskt taggtrådsstängsel så uppstod det alltid en förbuisedd glipa någonstans. Katter är både smidiga ocg sluga djur, som ingen i längden klarar att beröva friheten.

Därrför kunde Klara snart bli något av auktionsförrättare. Priset trissades upp vecka för vecka, och nådde till slut ansenliga höjder. Så Klara måste börja organisera, om än motvilligt.

Dels måste hon kolla med taxeringsmyndigheter för att kunna sätta ett pris på biortsprungen katt. Dels måste hon ta in mer folk, arbetslösa vänner alltså, för att inte bli nerlusad med svarta pengar eller bli fängslad för kattstöld. Men rikt folk brukade inte dra in myndigheterna i det hela, eftersom man hade lite dåligt samvete gentemot sina katter.

Iblan kunde hon dock bli lite ängslig för att någon skulle hitta på begreppet kidnappad katt, åtminstone kände hon det så när hon blev tvungen att ge nappen åt någon liten kattunge man kastat ut på gatan när man själv inte klarat att ta livet av den.

Det var också ett verkligt oraliskt dilemma för Karin att lämna tillbaka en stackars katt som rymt från sina hjärtlösa hermeliner. Men nu hade hon sina medsystrar arbetslösas försörjning att också tänka på.

Ja Hon hade verkligen att gott hjärta, vår Klara. En natt, när hon strövade en bit utanför sina vanliga uppsamlingsområden för nödställda, träffade hon en stackars skräckslagen hund. Han hade sprungit bort från sin matte för att hon inte kunnat försvara honom mot alla katter...
- Jag har försökt i det längsta yla han, och helt otrevligt har det väl inte varit. Tevekändis har man blivit på kuppen. Men nu kan jag inte längre fördra denna ojämlikhet mellan oss och dom skattefria katterna.

Det blev ett verkligt dilemma för Klara. Inte för att han kom ihop sig med katterna i butiken, de förstod honom så väl. Men först trissades hittelönen upp i nivå med
Olof Palmes mördare, och sen kom ju efterlysningen för kidnappning och ett enormt polispådrag.

Men flickan höll stån d bakom en barrikad av Paul Lafargues "Rättan till lättja" Och se, regeringen föll på eget grepp, djungelns lag. För vid det laget hade alla ungdomar, sjukskrivna, arbetslösa, frigjorda katter och hundar, fått nog. De gjorde vad som var rätt att göra, vare sig det var tjugofem, sextiåtta eller hundra år efteråt, nämligen uppror.
Sånt har hänt i andra länder...