Min tonåring är deprimerad, kan skolan hjälpa honom eller måste vi söka läkarvård? Han säger att han gjort ett test för depression, i skolan. Men jag tror att det är skitprat. Han beter sig precis som en deppig person. Jag säger till honom att det inte finns någon quickfix för detta utan att han bör förändra sina rutiner för han har inga... och han orkar inte. Han har tappat matlust, sov - hygienrutiner. Hur långt ska det gå innan man ses som deprimerad?

Jag kan inte låta honom ha tillgång till Internet dygnet runt för då spelar han datorspel tills han inte orkar mer... jag tror inte att tonåringen berättar hela sanningen, inte för någon. Inte för mig, mentor, sjuksyster eller kurator. Jag tror inte att han vet om hela sanningen själv. För han vet inte, helt enkelt. Han har ingen aning om någonting. Kanske är det som för Alice i underlandet, att han springer omkring i en surrealistisk värld och inte förstår någonting medan Vuxenvärlden tittar på. Har inte tid, eller har vi tid men han har inte tid med oss. Så känner jag det. Han har inte tid, med oss, familjen, skolan allt det andra än just datorspelen. Än just att få snacka med de andra ungarna som sitter hemma framför datorn och sugs in i en värld som för dem är helt begriplig, och rätt onåbar för oss andra. För oss som står utanför bubblan. Tittar på. Tittar in, utan att riktigt förstå vad det är som får oss att bli sådana. Jag kan förstå. Har spelat själv men inte alls i den utsträckningen, inte på samma villkor som idag.

Han behöver kunna sova för att få snurr på livet. Han sover minimalt, är snudd på apatisk. Han säger att han inte tänker på självmord, men varför tar han då ens upp det?

Jag tror faktiskt att jag blir galen av det här, av hela situationen. Kan man sjukskriva sig för en apatisk tonåring? Får jag det eller är det inte mitt ansvar som förälder efter 12 år ålder? Det är just då som allvaret sätter igång och då tas tryggheten bort för föräldrarna att kunna stanna hemma med ungar som mår skit. Vår sönderstressade värld får ungar att må skit. Är de inte utåtagerande så trasar de sönder sig själva, eller sin miljö.

Väntan på EVK känns lång, vi har curlat för tonåringen för att han är högpresterande, kanske är det därför han mår skit. För att skolan är för lätt... för att alla är så obegripligt lättlurade. Dumma. Allt han behöver säga är ju: Jag vet inte. Så pressar ingen mer. alla tror att det är så. Alla förstår och låter honom ensam springa runt i kaninhålet. Men jag betackar mig. Har fått nog. I morgon tar jag med mig Internetsladden till jobbet. Tror nämligen att han kommit på ett sätt att komma runt, att vi låst övervåningen ute från Internet.

Börja bli en otäckt följetong detta. Det började i åttan och har inte slutat ännu... slutar det någonsin?

Alla frågor har ett optimalt svar från tonåringen: Jag vet inte.
Så jag avslutar på samma sätt,

Jag vet inte, vad jag ska göra längre.