i den tystnad de så mycket kommit att värdesätta.
så värdesätta i vördnad i tacksamhet i ödmjukhet i förundran i ej klingande mynt.
tillsammans i den tystnad de så högt kommit att älska.
en ordlös tystnad vari orden lever i rörelse
av deras själars djupa innebörd.
vari orden aldrig stelnar i former gipsformer.

tillsammans i den tystnad de så högt kommit att älska
en ordlös tystnad vari orden lever i rörelse av deras själars djupa innebörd
vari orden följer andningens underverk. förblev orden skimrande föstes ej in i skuggor. tillsammans har de hört vindens moder viska.
var varsam med orden vilka uttalas. dessa ord kan bli skuggan av den tanke
vilken ännu ej förlösts. de ord vilka talas formar skuggor av sådant vilket komma skall.
näri dessa ord uttalas kan skuggorna göras till verklighet.
skänk skuggorna hjärtats ljus hjärtats värme.
den talande tystnaden lever de inom
vari orden följer andningens underverk
orden förblir skimrande fördrivs ej in i skuggan.
dessa bar ej masker av härdat stål bar ej skal,
avskalade möter de världsvida vari de är porer i oändlighetens hud.

tillsammans studerar de havet. ofta vandrar de till denna plats.
hand i hand med steg vilka klingar samvävande.
tillsammans där vid stranden. vid klippkanten följer de havet.
havet rör vid klipporna. rör vid klippfötterna. barfota klippor möter havet.
vågor havs rörelse. de hade sett havets cirkel. hur havet är cirkeln är ett ädelstenshjul.
vågor är det namn vi givits. vågor är den seendebild vilken däri gives.

vågor väver in i varandra. eller leker dra undan hand. lägga hand till hand.
rosenkindade leker barnen. vågor väver i varandra. eller hand lägges över hand.
den undre handen är den övre. den övre handen är den undre.
vågorna lappar i. vågorna lappar över varandra.
vågorna ler i alla dessa beskrivarförsök. vi är havet.

tillsammans följer de havet.
stiger in i vågorna.
båt skepp fartyg har de ej.
de stiger i havet.
är havet.

de minns stjärnmoln. hur allt svävade. vattenmoln regnbågsmoln.
förtätat skimmer. djupa färger.
de minns hur de i origo blickade in i hennes blå händer.
hur de regnade ned i hennes sfär.
en ordlös tystnad vari orden lever i rörelse av deras själars djupa innebörd
vari orden följer andningens underverk.
hur de regnade ned i hennes sfär. sjönk in i den svettblanka huden.
de minns hur de svävade i vattenmodern.
hur de var förbundna med henne.
minns trådarna vilka tvinnades med varsamhänder. fästes till liv.
förbundna med henne genom harpans eolsharpans sträng.
hur deras mödrar vandrade. en i syd en i nord.

minns smärtan då detta grälla ljus skar in i
sinnenas mjuka medföljande.
barn du blickar med outgrundlig blick.
djupvisdomens källa kommen ur moln är du.
rosenhyad. ögons kristaller nyutslagna. livet,
livet i dina fingrar sträcker sig. du andas in. du andas ut.
rör vid tingens under. lyfter dem upp inför dem.
dem vilka icke längre orkar se renheten i smutsen.
de minns smärtan då detta grälla ljus skar in i sinnenas mjuka medföljande.
minns hur de vänjde sig. förundrades över skriet de hörde virvla upp
genom taket. sterilt kalt.

de svävande molnen var inom dem. de såg dem ej.
ack, så ont detta gjorde i den stunden.

minns
är
så kysste rösten deras ögon

de minns hur strängen brast, hur strängen skars av.
hur de skar av tonen. avskurna, avskurna.
hur kan ögons inspiration slockna, blåser vinden ut blicken,
spräcker yxan linsen släcker vemodets klinga den flämtande lågan.
det gör det avskurna. de minns hur de skar av strängen.

minns
avskurna
med möjlighet
så kysste rösten deras händer

de växte, de såg dem sända raketer.
såg människor sväva förbundna med.
genom harpans sträng. mindes hur strängen
skars av med kniv med skeenden. en två tre.
trenne är dropparna den fjärde skulle ej skall ej skäras.

vi ropade i öknar
in i sandkornen
stjärnorna hörde oss

rösten kysste deras ögon
kysste deras händer

så är det och vi visar oupphörligen detta under
intill den stund hon, människan inser det avskurnas skräckkabinett.
orden de gjort till gastar till skuggor vilka de förvägrar ljus, gastar,
skuggor av deras liv. vi visar vi är. vi höljer. ni ser sanden gnistra ni är vi.
vi upphörde ej minnas hennes blå händer hon lade edra händer i varandras varande

ni står vid sannhetens

minnesstrands
djup

ytan har ni öppnat
i den stund vinden krusade ytan

vi steg tillsammans i
vi stiger tillsammans upp

tillsammans i den tystnad de så mycket kommit att värdesätta.
så värdesätta i vördnad i tacksamhet i ödmjukhet i förundran
i ej klingande mynt. tillsammans i den tystnad de så högt kommit att älska.
en ordlös tystnad vari orden lever i rörelse av deras själars djupa innebörd.
vari orden aldrig stelnar i former gipsformer. tillsammans studerar de havet.
ofta vandrar de till denna plats. hand i hand med steg vilka klingar samvävande.
tillsammans där vid stranden. vid klippkanten följer de havet.

havet rör vid klipporna.
rör vid klippfötterna.

barfota klippor
möter havet

vågor
havs rörelse

de hade sett havets cirkel
hur havet är cirkeln är ett ädelstenshjul.