jag minns dig

inte med glädje

det är inte sorg

jag känner

det är vemod

jag minns ditt namn

ett ovanligt namn

du verkade snäll

brydde dig om mig

trodde jag

tyvärr var det inte så

du var nyfiken

varför du valde mig

förstod jag inte då

så här

många, många år senare

börjar jag förstå

du ville utnyttja mig

för att sedan

ha något

att skryta med

för dina kompisar

du skrämde mig

jag var rädd

dom få gånger

det hände

att vi blev ensamma

du trodde jag var svag

jag kände mig utanför

var den som valdes sist

när vi spelade brännboll

eller lekte burk

istället för att gå ut

leka med er andra

gick jag hem till mina

morföräldrar

där kunde jag vara mig själv

göra allt jag tyckte om

skriva, teckna, måla, sticka

hjälpa mormor

när hon bakade

vara ute i trädgården med morfar

jag behövde inte er andra

inte rätta mig efter er

jag fick vara mig själv då

precis som jag är nu

jag är den jag är

ingen kan ändra på det

anits 9 november 2013