I lögndetektorernas yttersta dagar,

när partiledarna skickligt undviker

de avgörande frågorna,

byggs självförstörande broar

mellan obsoleta världsdelar.

Vad nytta är det då med

våra användarvänliga avtryckarfingrar

och otvungna nålstick,

strax innan mattan drages undan

för tänkta skattehöjningar?

Då breder leendets vingar ut sig

över decenniers förlorade progressivitet

och den svenska modellen imploderar

när nya sanningar får luft

under de fladdrande frågetecknen.

Vem vill inte då sola sig

i glansen från nya stjärnor

på den svindlande mediahimlen,

dessa pratsjukans profeter

som med sina strömlinjeformade spådomar

försöker tillskansa sig marknadsandelar

på bekostnad av förtroendekapitalisternas

tabubelagda limousineturer.

Nu svävar månghövdade gamflockar

över resterna av folkhemsmyterna

och välfärdsstatens dödgrävare

vältrar sig i mentalt kärnavfall

på rundgång i parabolernas avfallssystem.

Världssamvetet har svalt tungan

och hemliga polisens lätta garde

bombhotar den monetära självsvälten

med nytvättade inflationsspöken.

Vem längtar då inte tillbaka

till den bitterljuva tid

då de politiska prognoserna

bara behövde bygga på

statistiskt signifikanta siffror?

Så reser sig till slut

nya rosa lufslott

ur det post-post-moderna

samhällets slagghögar,

faxarna går varma

och direktdemokratin

gör oss alla jämbördiga

med Kalle Anka.

En dag blir vi alla

statsminister för en kvart.