Man kan, vad jag vet,

inte höra sina öron,

se sina egna ögon direkt

eller lukta sin näsa,

men man kan känna på dem

med fingertopparna.

Alltså är det ingenting

märkvärdigt med detta

att kunna konstatera

att sinnena faktiskt är realiteter,

eftersom samstämmiga sinnen

bekräftar världens, sinnenas

och min egen existens,

även om något sinne

tillfälligtvis skulle fallera.

Jag kan alltså

höra det osynliga,

se det som inget öra hört,

treva mig fram i mörkret.

Det som inget av sinnena

någonsin rapporterar om

kan jag däremot betvivla

existensen av,

såsom luktlösa parfymer,

troende präster, laglydiga advokater

och rättvis betygsättning.

Det mesta övriga

som världen och fantasin

har att erbjuda har jag direkt

eller indirekt upplevt.

Det har varit allt från

jungfrur och enhörningar,

pegasens flykt,

troll som spruckit i solen,

oförutsedda lotterivinster

till temporärt medlemskap

i svensktoppsjuryn.

Just nu kan jag höra radion

spy ut sin skvaltapet,

även när jag sluter ögonen

och ej längre ser dess svarta skepnad.

Tystnar den då plötsligt

är det min egen existens

som upphört,

ty radioskvalet varar evinnerligen.

Hade vi inte haft några sinnen

hade vi varit tvungna

att uppfinna dem...