Hos läkaren. Doktor Tvärbäck har sin mottagning och den är belägen mellan två hus i närheten av en stad som även du troligen har nära tillgång till. Vad som är nära är förstås en tolkningsfråga. Något beroende av om du själv, som läsare betraktad bor i en stad, i närheten av en stad eller bara någonstans i mitten av närhet till en eller flera städer, större orter (Bara inte så stora att de kallas för stad, som exempelvis Repsätra som visserligen har ett centrum men ändå inte har någon stadens nyckel, att låsa upp med.) I vilket fall så utspelar sig den här historien i en stad, en sådan där som vilken som helst egentligen och det betyder att även du skulle ha kunnat bebo den. Bara med den skillnaden att det gör du förstås inte. Men jag vill att du skall känna det som att du hade kunnat göra det.
I väntrummet finns det en informationslucka inbyggd i väggen och där står det ordet reception ovanför. Man behöver som besökare inte veta vad det ordet betyder, bara att det är en glasskiva mellan sig själv som besökare och den sköterska som sitter bakom glasskivan och att hon ibland heter Ingrid. Ibland, då Ingrid inte är där eftersom hon är sjuk eller på semester eller är sjuk på sin semester, så heter sköterskan exempelvis Greta, Maude eller Inga-Britt. Då du, ja eller någon som skulle ha kunnat vara du, eller för den delen jag, kommer dit till luckan så öppnas det en just lucka i glasskivan. Själva glasskivan sitter fast i väggen och väggen är en del av rummet, som i ena hörnet har ett hyggligt stort akvarium och i andra änden har en dörr ut i mera verkligheten. I vilket fall så gör du dina ärenden där framför luckan och syster Gertrud gör då sina och dina ärenden mera bakom. Hon ställer sina frågor och du svarar på dem så gott du kan. Du har förstås egna frågor och ibland kan det hända att du får svar på dem också. En del av frågorna och svaren passar inte riktigt ihop med varandra medan många nog faktiskt gör det och oavsett så finns det fina ord som det kallas för när det ena eller andra förhållandet är för handen. Det är väl känt att man inte får bättre svar bara för att man frågar fler än en gång, det blir snarare så då att det blir mer och mer osäkert vad frågan var för en och ännu mera vad svaret egentligen innehöll. Därför är det bra om man kan strunta i, hur lockande det än kan upplevas, att ställa samma fråga en gång till. Kan man däremot formulera om sin fråga kan det tänkas att ansiktet på den tillfrågade lyses upp som av ett inre ljus och ett möjligen leende fås att sprida sig i olika delar av ansiktet. Även öronen skall här kunna, rapporteras det från sannolika håll i världen, nås av meddelandet att en rodnad är praktiskt taget för handen. Papper kan tänkas byta innehavare under samtalet och tiden framför och bakom luckan. Dessa papper kan vara små eller stora, beroende av dess mening med att alls existera. Det kan finnas olika slags tryck på dem, bilder, bokstäver, typsnitt, färg samt även viss gråskala har det berättats om kan förekomma i sammanhanget. När samtalet är slut är också pappersexercisen slut och något möjligt rabalder om vad som är meningen med besöket och hur det kan tänkas utfalla, går mot sin tänkbara lösning. Sedan stängs luckan och jag går och uppsöker någon bekväm plats att vänta på. En sådan plats kan mycket väl vara mellan akvariet och en stol där det redan sitter någon. Ofta nog kan det vara så för att stolen närmast akvariet är den enda lediga för att det redan sitter en smula väntande församling i väntrummet till själva mottagningen. Trots att det ibland i mera finstilta sammanhang kan kallas sig för mottagning då det är fest i en större belägenhet, så heter det så även på en sådan plats som det är för handen att beskriva här. Särskilt festligt kan man tänkas sig att det inte kommer att bli även om en ung mor och hennes åttaårige son som just passerar, faktiskt bär upp var sitt leende med stil och viss uppsluppenhet. Det finns inga fåglar i rummet. Ändå sitter ett barn på kanske fyra år och småsjunger på en eller flera barnsånger. Hon sitter på en matta på golvet, det här är ju ändå en privat mottagning och inte en av de där mer nerslitna, om än då och då torftigt underhållna som kommunen bidrar med här som där för att komplettera stadsbilden. Mattan är lätt orientaliskt utsmyckad och är försedd med fransar på tvenne sidor om sig och även om den inte kan flyga för tillfället, inget av fönstren står på vid gavel eftersom det just har fallit ett härligt regn för årstiden, så är det ändå en gammal strävsam sort som håller att sitta på om man så skulle vilja. Barnet sitter på den, utan den vuxnes spanande blickar i jakt på uppgifter om kvalité som skulle den säljas på auktion, och låter matintaget göra tjänst för sitt eget höga nöjes skull. Barnet, som är en flicka, leker dessutom med en docka som mottagningen håller med av olika skäl varav en del är av den mer hemlighetsfulla sorten. När du har suttit där en viss tidrymd så hörs någons namn ropas upp. Det där blir en alltmer populär sport att först skina upp i tron att det är ens egen tur, för att sedan sloka en smula då det visar sig att det är fru Andersson som skall få det fantastiska nöjet att få träffa läkaren. Eftersom det är en sådan där dag då den stiliga unge läkaren Hammerschmitt är sjuk eller på golfbanan, så är det istället den omåttligt populäre doktor Tvärback du får träffa, om det skulle slumpa sig så att det någon gång skulle bli ditt namn som ropas upp. Allt fler stolar blir tomma efterhand och är det så att du vill byta till en som inte är belägen intill akvariet så erbjuds då och då möjlighet därtill. Alltmer börjar en och annan misströsta, då inte ens barnen finns kvar i väntrummet eftersom man här har för vana att låta dem få företräde, leka med tidskrifterna snarare än att läsa dem och se om de tål några påfrestningar utöver att bli just lästa. Det är experimentstadiet som inträder efter att en patient fått vänta en längre tid. Undersökningen av själva rummet samt vilka förströelser det har att erbjuda är en väldigt tidig sysselsättning. Man kan säga att den efterträder det litet skygga beteende som kommer i samband med inträdet i rummet, letandet efter en ledig plats och så då mera sittningen. Prövandet med att sitta med raka benen, benen tätt samman, en smula isär eller om det ena benet skall läggas ovanpå det första. Vilket som är just det första benet och vilket som bara är det ena, det sysselsätter grupper av människor på i stort sett hela planeten, tid efter annan. Det är ingenting för solisten att fundera på i sin ensamhet, utan är helt enkelt något som uppträder först i sällskap med andra individer. Om det är svårare för den som kan skilja på höger och vänster eller om det är det för dem vilka som oftast glömmer vilken hand man hälsar på folk med eller vad som händer om man som cyklist räcker ut den ena handen då man egentligen, enligt vägbeskrivningen, skall svänga åt andra hållet. Det är också detta något för den mer problemlösande typen av människa att förstå komma på lösningen av och sedan från mer eller mindre hustaken ropa ut att så här är det. När du om och om igen i omgångar givit upp för att sedan åter gripas av hopp, till slut får ditt namn uppropat. Ja, då reagerar du först inte. Det är först tredje gången som du fattar att det där envisa ropandet skulle kunna ha något med ditt besökt på platsen att göra. Ja, och så ler hon precis som om du svarat redan första gången. Sköterskorna har ett särskilt rum där de hämtar sina lediga uppträdanden och leenden. Det är visserligen ett lager för såväl det ena som det andra av saker som behövs och ibland även används i olika delar av komplexet av rum och hålrum. Dit går en sköterska ibland, inte bara för att lägga sig till med en eller annan penna eller spatel, utan även för att hämta sig eller att öva sig en smula framför spegeln, den hon har i sin ena ficka på den vita rocken. Om det är den högra eller den vänstra och om det är den upptill eller något längre ner låter jag vara osagt, somliga förlägger ju ändå saker på mer personliga platser och så vitt vetenskapen ha saker för sig så brukar de veta att svaret ofta nog är 'olika'.
Hon ler och heter i detta specifika fall just Inga-Britt och hon är på ett sprudlande gott humör som få saker eller upplevelser skall kunna rasera. Hon har nämligen fått veta att hon och Jörgen är gravida och skall få valpar i mars. Tvillingar dessutom. Väl framme vid doktorns dörr knackar hon den hemliga signalen för ditt kön och att det är nästa patient dessutom. Jag väljer att inte just här och nu avslöja den och de kommer ändå att byta koden redan i nästa månad och då har du ju som läsare ändå ingen nytta av den. Nu menar du kanske på att om den nu ändå skall bytas redan i nästa månad och detta ändå är en fiktiv berättelse, att den borde kunna avslöjas för just dig, men hemligheter är nu en gång för alla till för att bevaras. Det är därför som du, vilken en smula pluggat just morse, förstår vad budskapet handlar om. Dörren öppnas och släpper ut den förra besökaren som går ut med nedslagen blick, några knappar i blusen är ännu oknäppta och läkaren knyter sin slips. Doktor Tvärbäck reser sig ur stolen framför datorn och ler, hälsar och ler. Han tar dig i handen och ler. Det är ett sådant där fräscht och smittsamt leende som han tränat så på genom att genomlida en del av sin svärfars gamla långfilmer med skådespelaren Dick van Dyke i huvudrollen. Vilken å sin sida haft en biroll som excentrisk läkare i teveserien Scrubs i teve 6. Så det är ett underbart, om än ivrigt plagierat och inövat, leende. Till för att ta patienter och andra individer med storm. Det når från någonstans i tåhöjd och ända upp till munnen, ögonen och även hårfästet fantastiskt nog. Doktor Tvärbäck verkar som nyss urstigen ur duschen i teveserien Dallas och riktigt sprudlar av energi. Var och en som någon gång kastat ett getöga på teveserien Lödder, vet precis vad det vill säga. Det är ett löddrande mottagande helt enkelt. Patienten, som inte hann bli frisk av att sitt och vänta på sin tur i väntrummet, blir det praktiskt taget redan nu bara av att se läkarens uppträdande på scenen. Läkaren sätter sig och bläddrar i journalen, en serie papper som är mera för syns skull eftersom samma sorts rapport även är inskriven i datorn, vilken inte visar varför besöket för dagen är för handen. Det är ju faktiskt så att något nytt ibland kan infinna sig i en patients kropp och hälsa, ibland hör dessa intimt ihop med varandra. Då avlägsnar sig sköterskan och läkaren uppmanar dig att klä av dig allt utom strumpor och trosor. Så han kan göra en ordentlig hälsokontroll. Att dina besvär sitter i fötterna och ingen annanstans har du inte mod att säga utan ber doktorn hjälpa dig med din besvärliga sportbehå. Att du inte är kvinna har ingen betydelse här, han är van vid alla sorter och när du krängt av dig kjolen syns det med all icke så önskvärd tydlighet vilken man du är. Han frågar dig när du först upptäckte dina besvär samtidigt som du sitter på bädden och han kollar dina reflexer genom att bearbeta dina opererade knän. Och du menar då på att det kan ha varit redan för en tjugo år sedan, bara att du och alla andra har avfärdat symptomen som pjosk alltsedan det första klagomålet steg ut ur munnen och höll folk vakna under natten och veckan i fjällstugan den där omtalade vintern. Du berättar vid helkroppsundersökningens slut att det handlar om fötterna och då närmare bestämt tårna. För att täcka in allt medan du klär på dig det mesta skriver han ut några lämpliga recept på olika medel du kan prova. Numera är det ju som bekant inte läkarens sak att ställa någon möjlig diagnos, utan du själv som genom uteslutningsmetoden skall komma fram till vilken medicin som kommer att kunna avhjälpa besvären. Du blir antecknad för återbesök efter varje metod och medicins prövning så doktorn kan avgöra vilka mediciner som inte varit helt till fyllest. Du tackar läkaren och går ut genom dörren. Sedan går du till apoteket som meddelar att just dessa åtta mediciner han skrivit ut till dig inte omfattas av högkostnadsskyddet och att du därför får ställa in din planerade två veckors semester till Maldiverna med familjen. Ja, familjen kan förstås resa, men själv får du stanna hemma och ta hand om katterna. Det går inte arbetsgivaren med på att du skall få byta semesterperiod till någon mer passande ett halvår senare och du får därför gå och dra i svärfaderns miljonärsvilla som du och din familj tillfällighetsbor i sedan din olycka till son satte eld på er egen för sådär en två eller tre år sedan då han hittade några extra uppsättningar kvinnokläder i en garderob i gillestugan och han förstod att de måste vara dina eftersom hans mor föredrar att gå klädd i manskläder och aldrig skulle kunna fylla ut de bysthållare han fann samtidigt på en hylla där.

Rasande spännande fortsättning följer i kapitel två.