Jag minns hur sommarens sista värmande dagar brände på mina tårrandiga kinder medan du skrek att du var så otroligt trött på mig och min ambivalens som förstörde ditt liv

Jag minns mina otaliga försök till att försöka få dig att förstå att dina vingar inte alls skulle sprida sig om du hoppade från den där byggnaden men hur du puttade bort mig och sa att du inte brydde dig

Jag minns hur mörkret slingrade sig in i mina tankar långt innan solen började gå ner vid fyra och fick mina tankar att löpa amok i en tid då ingenting stod stadigt, särskilt inte jag som hela tiden stod där och svajade på linjen mellan kärlek och livet

Jag minns att dina ögon blev allt mer aggressiva och att vad jag än gjorde så räckte det inte till; du ville ha mer än vad jag kunde ge (känslan av otillräcklighet förföljer mig fortfarande)

Jag minns alla gånger du pratade om att lämna mig och hur jag skrek att jag skulle ta livet av mig eftersom livet inte var värt någonting utan dig men hur allt alltid löste sig när jag fick somna i din famn

Jag minns ångesten när vetskapen om din kontroll framträdde framför mina ögon, hur dina tankar och rörelser hade gjort mig till den jag var utan att jag märke förvrängningen som skedde

Jag minns skriken som blev högre och brutalare och att orden som kom ur våra munnar varje gång öppnade ännu ett sår i mig och hur jag ständigt försökte plåstra om mig så att inte utomstående skulle se att all min yta var falsk (du gjorde mig till ett monster)

Jag minns hur vi tillslut hade levt ut vår egen klyscha genom att ta oss själva på för alldeles för stort allvar

Jag minns dina tårar genom satelliterna när mina läppar formade de slutgiltiga orden

Jag minns hur jag kände känslan av att vara utnyttjad och trampad på när mitt liv klarnade upp för mig

Jag minns hur alla vackra ord vi någonsin sagt vittrade sönder och lämnade ett hål av misstro och hopplöshet

Jag minns, nu i efterhand, nästan ingenting vackert av dig