I soffan, på gatan, under himlen
insåg vi nog båda att vi inte är slut än

Du var fulare än jag mindes och förmodligen kände du samma sak för mig när vi möttes där i ingången till ännu ett tonårsrum
Jag sa aldrig att jag ville dö men jag tror att du alltid visste, det kändes i alla fall som att vi var sällsynta, alldeles speciella, andades i samma takt
för min takt var din takt
och din takt var min takt
och vår takt var tretakt
och vår takt var sambatakt
och kanske fanns det också någon slags kontakt av tredje graden som dom andra inte kunde förstå
och kanske önskade jag i hemlighet att våra takter skulle gå ihop till slut
vi var ju bara barn, eller hur?

Vi lovade varandra att vara tysta
om att vi blivit kyssta
alla skulle gå miste
om att jag byggde min egen kista
och du försåg mig med spikar

Och vi var bara fjorton och den åldern skriker ju av rakblad, kajal och tomma svar
men ingen kunde få mig att känna mig så tom som du och nu när jag tänker på det
undrar jag om det inte borde vara olagligt
att vara fjorton