Man gav mig permision från Poesin
Den var lång och inte frivillig
Det var en tid jag älskade mörkret
Jag kröp ur sängen och väntade
på den välsignade kvällen då jag
fick återvända till drömmen

Man gav mig permision från poesin
och jag protesterade endast lamt
Jag försökte med en haiku men
gav upp efter tretton vokaler
I längtan lade jag mig på sängen
Men jag kunde inte sova

Man gav mig alltför länge permision
också från tillvarons poesi
Jag var en fluga i vinterfönstret
och dagboken vände upp skrattande
tom speglande det förbannade
ljuset som långsamt åt upp sig själv

Krafterna gav mig permision från poesin
och termometern pendlade mot noll
Endast i drömmen stod Poeten upp
Men gick alltid till sist vilse någonstans
i en främmande verklighet som förde
tillbaka till permisionens främling

Trots alla mina starka viljor
gav Dom mig permision från Poesin
Medan tvivlet växte med ljuset
som den förtorkade pelargonien
klamrade sig mot fönsterrutan
Tills okända styrkor sprängde in

"Därför gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos granne med Gud."
(Erik Johan Stagnelius)