Om kvällen drar hon taggarna givna med sötma ur hjärtat sitt.

Det aldrig helt. Reparerade. 

Efteråt tänder hon för bluesen. Låter livet smyga in under huden. Det verkliga. Bortom det randiga. Bortom det av gränser delade. Bortom rader av gammalt kräk och givna pastiller.

Och magin lägger sig mot allt.

För uppe på himlen ser hon barnet skratta fritt och lyckligt.
Det som en gång grät mot hennes ögon, i sin flaska.