Med bikupade händer smorde han vällustigt kråset med honungens klibbiga, aromatiska sötma. Sällan hade han smakat ett så läckert och trögflytande fluidum. Den lade sig som en len beläggning över tunga och läppar. Han var nu redo att överhölja hennes nakna kropp med honungsstinna kyssar.

”Din lille drönare!” log hon menande. ”Var är din lilla kärleksgadd?”

”Min drottning!” utropade han hänfört. ”Mottag min livgivande nektar!”

”Ja”, fortsatte hon, ”låt den flöda som från ett ymnighetshorn!”
”Honey, you’re so horny!”

”Oh, nu surrar du på utrikiska! Det får mina tentakler att vibrera av återhållen åtrå!”

”Här finns förvisso icke utrymme för någon pollenallergi!” gnäggade han vidare.

Ödesmakterna tycktes dock gadda ihop sig mot honom efter ett tags svärmande, och snart nog kom hans lagvigda på honom och fick se honom stå där med fingret i honungsburken.
”Sån är jag”, urskuldade han sig bara. ”Det är inget att humla om! Ge tingen en chans, bara!”