Helmer Nilsson var inte precis en granne i stil med ”Stödkragen” i Beck-filmerna. Han var mer ”kaffe-och-kaka?” än ”stänkare?”. Han och Stig Persson bodde på tionde våningen i ett 16-vånings-hus i södra Malmö, samma hus som användes i början och slutet av filmen Lilja4ever för att skapa slumkänsla. Ett tag användes vyn av de åtta husen för att i SydNytt skapa just denna atmosfär innan Rosengård tog över den rollen på ett något effektivare sätt.

Helmer trakasserade inte Stig direkt men han kände sig ofta ensam och då knackade han diskret på hos grannen i olika hitte-på-ärenden. Helmer hade en aktiv rosa mördarsnigeltunga med vilken han fuktade sina daggmaskläppar. Så tedde sig Helmer i Stigs ögon var gång denne knackade på.

Vissa vargar fungerar bäst i flock, andra trivs ensamma. Helmer hade länge sökt sin flock utan att lyckas. Han sabbade alla relationer han försökt skapa tillsammans med ”damer”. Stig däremot var ensamvarg. Helmer blev därför mest en ovälkommen bonus – som när man glömt att man inte tål rå rödlök på hamburgaren och får tillbringa natten på toa efter ett McDonald’s-besök.

Helmer pladdrade uppskruvat på under deras små mysiga samkväm medan Stig satt och nickade, sade ”Ja”, ”Nej” och ”Uhm” på lämpliga ställen. Han var en mästare att genom blotta tonläget avgöra vilken interjektion som var mest relevant och kunde se intresserad ut men helt stänga av. Då tänkte han oftast på det som intresserade honom, klockor och tidmätning. Han köpte de förra billigt på bonna-auktioner och loppis och sålde dem senare med god förtjänst. Det spännande var själva tekniken. Genom att filosofera över tidens väsen blev kaffeseanserna hyfsat meningsfulla och grannen kunde köra sina loopar bäst han ville.

Helmer jobbade i en kiosk vid Stortorget. Ibland unnade han sig en skraplott men vann på sin höjd dubbla lottpriset. Han hade försökt räkna ut vilka sifferkombinationer nederst på lotterna från Svenska spel som indikerade vinst men detta mysterium förblev olöst. 

Sudoku var ett annat intresse. Han hade ett stående skämt han drog för Stig när det behövdes en liten muntration: ”Jag skulle hemskt gärna vilja vara med i en su-doku-såpa!” Stig skrattade mekaniskt som ett sms-pling.

Så var det en mulen fredag i mars. Var det vindstilla i resten av Malmö svepte alltid vinden kring de åtta höghusen. Dagen före hade Helmer lånat strösocker och ett par ägg. Stig förstod var som var på gång. Han hade precis läst den Homeros Odysséen för första gången sedan gymnasiet och tänkte sitta och meditera över Odysseus irrfärder medan han fikade hos grannen.

Stig var plötsligt så djupt inne i Odysséens lyriska banor att han inte längre sade ”Ja” och ”Nej” på de rätta ställena utan sjönk allt djupare in i den blinde bardens ord. Han hörde liksom på avstånd Helmers stämma: ”Ta en bit sockerkaka till! Ta en rejäl bit!” 

Plötsligt svartnade det för ögonen på Stig – mer än vanligt. Han öppnade ögonen igen och befann sig i en grotta som mynnade ut mot en klippig strand där vågorna böljade fram och åter. ”Välkommen hit!” sade en mild stämma. ”Du är väntad. Jag är Nausikaa.” Runt henne fanns tre fauner som spelade panflöjt och fem dansande nymfer. ”Du har seglat länge. Ditt skepp förliste och du är den ende som överlevt. Du är utvald. Utvald av mig. Och min kärlek.” Musiken var magisk och förtrollande. Det var en lisa för själen att bara få ligga där i den underbara kvinnans sköte, lyssna på böljorna och flöjterna, se de kurviga små nymferna dansa. ”Du är här nu. Jag är din. Säg mig vad du önskar och du skall få det! Allt skall bli ditt!” lovade den underbara kvinnan och andades in.

 ”Jag ser i dina ögon vad du vill ha. Du vill ha en vederkvickande kyss. Det är den andra gåvan från mig till dig – den första är att vi räddade dig!” Hennes varma, fuktiga mun möter hans saltmättade, och hennes spröda tunga penetrerar hans läppar på ett alldeles förtrollande sätt…
…

”Åh, Stig, jag blev så rädd! Du var helt borta! Äntligen fick jag nytta av Röda kors-kursen!”