Drottninggatan är som den brukar så här års.
Tusentals ben som sätter krokben för varandra
I jakten på den perfekta vägen hem
Avgasrörens rök blandas med atmosfären som skapas
När dina klackar slår i backen.
Dina ögon, äkta ögon av is
Som inte kunde göra något annat
Än att smälta min själ.
Jag har förvisso aldrig trott på själen.
Men jag är osäker på dig.
Du hade dina anekdoter från bibelbältet
Som ekade ikapp med våra skratt
Som studsade mot fasaderna vid Fridhemsplan.
Vi åkte den tystaste färden mot Hässelby
Ångesten slog ner som blixtar i bröstet.
Ändå fick du tyst på tystnaden så enkelt
”Vill du ha kaffe?”
Lika enkelt förde du min hand mot ditt kön
Första gången vi träffades.
Vätan och värmen fortplantade sig genom leggingstyget
Det var kittlande att obetydliga jag
Kunde få någon att känna så bara några timmar in i relationen.
Men nu när allt är sagt är gjort
Karthago har förintats och Rom har brunnit.
Välj vilken jävla metafor du vill.
Du tog mig ändå inte
Femtusen timmar härifrån.